Kraftwerk har ju varit i stan, som om någon skulle ha missat det. 
Jag/vi var inte där och varseblev live, men genom sociala medier känns det som om vi hade.

Det får mig inte helt osökt att tänka på att jag är som en robot. Spelar ingen soll – nackspärren straight outta hell, insomnia, trasiga kroppsdelar, föga nattsömn pga Game of Thrones-marathon med maken till mycket sent – you name it – man bara gör det. Man tar hand om hjorden. 
Vår tillvaro är emellanåt ett skämt. Denna helg känns extra mycket som ett, kanske mycket för att jag tänker på de 3.000 tecken jag har på mig att ge en ocensurerad, oförskönad men samtidigt rättvis bild av hur det är att ha fått fyra söner på 3,5 år. Nu hoppas jag att jag inte trampar i klaveret, men jag tror faktiskt – förutom själva grossessen – att det nog skulle ha varit lättare att ha fyrlingar. Och vad menar jag med det? Jo, det är enormt svårt att tillgodose fyra små individers, i olika åldrars olika utvecklingsfasers, behov och önskemål. Att parallellt agera fredsmäklare, utgöra en rättvise-domare, måltidsmakerska samt materska, deala med vilostunder, blöjbyten, samt för tillfället – en liten treåring, som tränger efter pottan var tredje minut (obs! ingen överdrift… jag och maken oroar oss för att Malcolm drabbats av diabetes, vilket vore enormt sorgligt, men vi hoppas att denna potthysteri enkom ska vara resultatet av en infektion…)

Samtidigt: som nämnts tidigare: Sisyfos. Är det någon jag är, så är det hen. (Hänvisar i hyperlänken till annan källa än föregående inlägg – för variationens skull). Den som ändå fick variation i det Sisyfoiska arbetet… Nu låter jag som Ior igen, men helvete vad jag kan beundra mig själv som orkar och mäktar med detta slit. Det är tvättkorgar, vällingflarror, soppåsar, blöjtunnor, inköpslistor, säkerhetsbälten, tandborstar, overaller, diplomati på Ban Ki-moon-nivå, dagliga (actually timliga) diskussioner huruvida man får spela på sin iPod, samt om man får efterrätt, om man får köpa skjutspel för 17-åringar till sin iPod (en lite intern fråga, kanske, men Lorden är helt och hållet besatt av denna åldersfråga), och – ja. It goes on and on. Efter en helt bisarr helg, men en extraintensiv flock smågossar, undrade till och med maken hur fan jag mäktar med. Well, svarade jag – man har ju inte så mycket att välja på. Och de stunder av gyll och götteri är mitt bränsle. 

Detta var ett oförglömligt ögonblick. De började med att kramas, sedan körde de en tryckare, för att sedan hålla handen, och så en långkram à la tryckare därpå. Jag var fast övertygad om att jag filmade det hela, men nej… Klantmorsan tog enkom kort. Stunden var som att tanka full tank. 

Man tvagar

…tvillingar…

Min förstföding ska börja skolan i höst. Hur ska det gå?? Säkert jättebra, men det där med självständighet måste vi nog öva lite på.