(Girls and / or boys, pt. 2 – en evigt återkommande följetång i mitt liv)

Jag älskar mina pojkar, min man, och mina bröder, och minnet av min pappa. Det innebär dock inte att jag inte varje dag undrar hur hon skulle ha sett ut, vem hon hade kunnat vara, min ofödda dotter. Att ha barn är att resa tillbaka i tiden, och försöka återkalla minnen från barndomen; hur var det att vara tre år? Fem? Jag vet att jag inte kan leta mig tillbaka i minnet så långt tillbaka i åldern (fan, jag minns ju inte ens vad det var jag skulle handla när jag väl är framme i affären), men ändå försöker jag att identifiera mig mig med mina söner i olika sammanhang. Så klart. Silas och Rufus är ju fortfarande små, 22 månader om en vecka, så dit når inte min igenkänningsförmåga, men Lorentz och Malcolm börjar etablera verkliga personligheter. Man försöker kliva in i deras sinnen, känna med dem, empatisera, förstå, förklara, förlåta. Det funkar till en viss nivå, och inte vet jag om det är våra olika genus som är avgörande i det att jag återkommer till att jag inte riktigt kan känna igen mig. Lorentz är en spitting image, åtminstone utseendemässigt, av mig. 

Jag, två.

Lord Gene, två 

Men när det kommer till personlighetsdrag är vi diametralt motsatta (åtminstone om jag jämför honom med mig som vuxen, vilket ju i och för sig är lite orättvist). Lorentz är väldigt bekväm av sig, gillar inte att röra på sig, han är inte speciellt intresserad av att äta (utöver vita kolhydrater samt grädde), ogillar förändring, han är blyg; såpass blyg att han inte ens törs fråga sin storebror, som står bredvid, om denne kan tänka sig att spela Tekken med honom. Till exempel. Nu känner jag att jag hänger ut min förstförding, men jag försöker att komma till någon form av tes, och konstaterar mer skillnaderna oss emellan än hävdar att han skulle vara en sämre människa. Han är världens bästa person – eller i alla fall en av världens fyra – bästa människor (according to me). Det är väl kanske min (aktuella) självbild som inte matchar min bild av honom. (Och – ja – halva genbanken kommer från hans far, men nu resonerar jag utifrån mig själv. Jag kände ju inte min man innan han var 34 år gammal.)
 
I lördags var Loppan och jag på kalas hos hans dagispolare, Lovisa, som fyllt fem. Det var totalt 16 dagiskompisar där. Likväl var det som om min son hade en magnet i sin kropp, och jag en, och han konstant satt fast i min famn – vad som än hände. De andra mödrarna (tre andra närvarande inklusive fölsegrisens) tröstade mig med att ’han kanske passar på för att han inte har dig för sig själv annars’. Likväl oroar jag mig för hans osjälvständighet. Och förbannar mig själv för att jag inte bara acceptera den, och inte forcera. Vissa saker kan man inte tvinga fram, oavsett frustration och icke-igenkänning. 
Ämnet aktualiserades häromkvällen, när jag skulle lägga Lorden och Mackan. Vi brukar läsa en bok eller två, och se’n kanske jag berättar en saga, eller så, och – om mor är på sitt mesigaste humör – får de kolla på varsin youtubefilm (…jag vet, extremt bad parenthood) i min telefon. Det blir antingen ’Ben Ten’ eller nå’n obegriplig app-spelfilm om hajar som äter andra hajar, eller spindelmannen och någon av hans fienden. Inte för att jag saknar Barbie (alls) et al, men jag funderar alltjämt på vad en dotter skulle ha valt. Hade jag förstått henne bättre? Jag känner att jag nu är en svindålig representant för mitt kön och mitt moderskap i detta resonemang, men betänk – jag tänker högt. (Vet inte om det gör saken bättre eller sämre.) 
När pojkarnas kusin Elli (strax 11) sov över för ett par helger sedan, var hon och Norma (13) nere i källaren. Jag och maken satt i soffan på kvällen och kollade på Game of Thrones, eller nå’n annan skit, och emellanåt skakade golvet av sjungande skrattsalvor från gästrummet i källaren. Vi gick nyfiket ner för att veta vad det var som var så sjukt roligt, ’vi kollar på Barbie, och det är så himla fjantigt, ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha..!!!’ 

…alltså förutsägbarheten i färgskalan när man googlar på ’Barbie’…

Det handlar väl säkert hen hel del om identifikation; det är som om man behöver kunna känna igen sig i sina barn. Man har ju delvis skapat dem, och fostrat dem, och ibland kan man undra om man kanske behöver ändra strategi. Det finns så klart en anledning till att Lorden är en slacker; barn gör ju som man gör, inte som man säger. Lorentz (framförallt) kan ju herregud inte veta att jag gärna skulle gå upp klockan 5 och springa en mil, om det gick, eller att jag gör squats som en maniac när han somnat; ja, ni fattar. Måste nog helt enkelt börja aktivera oss tillsammans. Dagispedagogerna säger att han är grym på yoga – det kanske kan vara nå’t..?