Du är efterlängad. Vi har haft två sköna, slappa-i-pyjamas-halva-dagen-veckor – utan varesig ambitioner eller planer. Det har varit skönt, om än lite småjobbigt emellanåt, och nu ser jag – vi fram emot lite ordnung unt reitung. Imorrn ska vi vara på dagis vid 9-tiden (…), maken ska vara på jobbet kl. 07.30, och jag ska återuppta min träning. Vi är alla en aning jetlaggade efter dessa sovmorgnar och sena kvällar, barnen har vaknat bortåt 9-tiden, och det har ju så klart varit skönt. Straffet kommer väl kanske imorrn bitti, vi får se. Bring on the pain!
Idag vid frukostbordet (runt 10-snåret), frågade Lorentz sin pappa: ’Får vi spela?’ Jesper: ’Naa, vet du, idag ska vi faktiskt gå ut.’ Lorden: ’Men jag har varit ute en gång.’ Precis så har det varit. Stackars understimulerade barn, vars föräldrar inte aktiverat, promenerat, lattjat. Inte helt sant, i och för sig; vi har varit på badhus ett par gånger, på bio, hos vänner, haft lite middagar, men over all – mitt samvete är inte rent. Men saken är, att det bästa Lorentz och Malcolm vet, är att just bara vara hemma, slappa, spela. Med mamma och pappa omkring sig, så jag är övertygad om att de är nöjda med sitt jullov.
I morse skulle fadern och fyra småsöner väcka liv i den tonårige storpöjken, där runt 13-tiden. När man nämner orden ’Ska vi gå ner och väcka Axel?’, fullkomligen rusar tvillingarna mot trappan, lägger sig på mage typ tre meter innan själva trappan börjar, och backar nerför trappan, hojtandes ’ASCHEL!!’
Där nere pågick mätning av barn.
Hoppas att morfars gener lever vidare, bara liite, i alla fall, så att de blir ståtliga unga män så småningom. Men det blir de nog hur som helst.
På väg till äldstebocken, finns ett rum, i vilket Acke och hans polare brukar sitta och spela x-box. Rufus tog ett pitstop där, innan han slutförde uppdraget att få liv i Aschel.
Tror mig kunna läsa hans tankar där han satt. ’Överskattat, det här.’
Entusiasmen var överväldigande vid ankomst till parken. Kan ju förtälja att tvillingarna kutade hela vägen (typ 300 meter), emedan de seniora gossarna föredrog att sitta i tvillingvagnen. Eller ligga, snarare.
Men med lite fart under vingarna blev my Lord lite gladare. Malcolm surade, liggandes kvar i vagnen den timme vi var ute.
Sådär kul, tyckte Silas och Rufus.
Detta var mycket bättre, inte så ensamt, liksom.
Efter en stunds pölsittning, blev vi tvungna att dra hemåt igen.
Jag är fulladdad inför morgondagen.
