Jul då – och nu

Det är längese’n, jag veet. Men så är det ju trots allt jullov! Och det ska ju handla om att vara med barnen och familjen. Jag känner mig som en …hur ska jag uttrycka mig för att inte låta som en stofil… Ett datavirus (kanske). Hade ju tänkt skriva ’repig LP’, men då låter man ju som en – just stofil. (Vilket jag tydligen förnekar att jag är).

Speaking of stofilitet (…) – denna föribannade julmat. Är den god? Eller står den för barndomen..? Skulle – för min personliga del – hävda att den enbart är en symbol för barndomsårens absoluta höjdpunkter – julaftnarna. De fick alltid ihop det, mamma och pappa. Skinkan, griljerad och dekorerad med nejlikor, med en gaffel iförd haute couture-dräkt av silkespapper, customized av min mamma, sena 23:e-december-aftnar, hemgjord senap, äppelmos, köttbullar, leverpastej, av pappa med stor kärlek hackad sillsallad (den var helig), cheddarost iförd sidendrappering i rött band med klippt kant, specialgjorda pepparkakor till var och en, en enorm lussebullsfläta, hembakat vörtbröd, upprepade tjog av stearinljus, en oerhört vacker, väldoftande gran (tror farsan enkom gick på doften när han inhandlade den), hyacinter, amaryllisar, paket, kola, fudge, ischoklad, matslag, chokladpraliner, och – och – ja, bara en massa OCH som får mig att inse vad julen en gång var. Men kanske inte längre är. 

Traditioner är det man för med sig, till sina barn, och barnbarn. Det är lite annorlunda när man liksom ’ärver’ en familj. Min man hade plastgran när jag träffade honom. Han hade som argument att det var/är bättre för naturen. Och det är säkert sant. Nu har vi ju hängt i 10 år, och jag tror att plasten som den kostade har intjänats, om ni förstår. Grejen är, att jag kan ju hålla med om att det är l i t e crazy att varenda familj i Sverige – Europa – den kristna delen av världen – kräver varsin riktig gran, i typ två veckor var. Dock sörjer jag – som den traditionalistiska egoist jag är – över att vi inte har en riktig gran, som luktar jul, och som står där, under begränsad tid. Samtidigt – med tanke på att Rufus och Silas rev ner det pyntade trädet efter c:a en minut – var jag enormt tacksam över att vårat ’träd’ är av plast, och inte ger ifrån sig en satans massa barr vid minsta vidrörelse. 
Jag lade ner striden om granen. Jag biter mig i underläppen, och controlfreaken går i ide över julen; inte bara att granen är av plast, men tydligen ska Spiderman befinna sig i toppen av trädet. As a boy’s mum, så tänker jag – allt för barnen. Inte värt tjafset. (Men – let me tell you – jag L Ä N G T A R tills den ska bort. För ut ska den ju inte… Än.) Det blev dock en mäktig (…) Disneygran till slut. Axel och Norma var ju små (3 och 5) när jag och Jeppe träffades; traditionen var satt. Den ärvde jag, och vi. När twinsen är typ 3, eller 4, DÅ. Då kanske vi faktiskt kan förtjäna en äkta gran. (Det känns värre att erkänna för gäster och vänner som förbipasserar, att man har en gran av plast, än… vilken pinsamhet som helst. Håll med – snälla..!)

Julen var i övrigt… ganska okej. Min mamma lades in på sjukhus på julafton (inget allvarligt, dock), och tanken på att ens älskade mamma skulle fira jul ensam i Skåne var liksom illa nog; när hon dessutom skulle ligga på sjukan och knappt träffa någon läkare (vilken doktor jobbar på julafton? Jo, en bitter jävel, så klart; man ville bara ta första bästa plan dit och slå hen på käften!) – det kändes enormt olustigt.

Axel och Norma var hos sin mamma, och vi andra körde en julfrulle – à la oss.
Image
Av dagiskocken egenbakat julbröd, och av Scan egengjord (…) leverpastej, av Ingelsta nermejad kalkon’skinka’, (dock av mig griljerad – med en sjukusinlagd mamma på telefon – för komplett instruktion) och så vidare. Dock egenhändigt customizade pepparkakor; maken fick en kirurg, Lorden en zombie, Malcolm (högst på önskelistan) en pepparkaksgubbe, och Silas och Rufus – varsin ’boll’. Mamma och jag hade gjort lussebullar.
Image
Ginger-surge (och – nej – inte vin, men julmust till frullen. Min farsa föredrog ’Mumma’, men denne fadern är en julmustare.)

Image
Nogsam övervakning av lussebullar till julfrullen

Image
Dissikering av julens pepparkaks’bollar’.

Sedan är det ju varje familjs ansvar att skapa sina egna traditioner, och inte hänga fast vid de nedärvda like balls and chains. Makens grej är hans – enligt dotterns utsago – ’Episka knäck’
…och så här god var den:
Image
Runt tio minuter efter servering – direkt från plåten

Annars innebor själva julaftons håvor mest detta:
Image
Att umgås med kusiner och bröder – och inte minst Appleprodukter. Lorden och Mackan fick varsin (förvisso antika Blocket-’fynd’) iPod. Malcolm är svinnöjd; han spelar Spidermanspel (och är imponerande fingerfärdig med sina 3,5 år på den lilla nacken), men Lorden är lätt besviken… Inga spel som han gillar funkar, och som den mesmor man är, lånar man alltjämt ur sin telefon till den ’stackars’ gossen…

Mamma fick – tackolov – komma hem igår, bröderna med barn och familj är i N.Y., och farsan sneglar nog ner på oss alla från någonstans och undrar var fan hans sillsallad är… Jag hoppas, att jag med åren mäktar med att hinna med åtminstone den, för den är viktig. Och god, dessutom. Känns lite pärlor för svin att stå och hacka ner den till sig själv, eftersom barnen mest är ute efter sötsakerna, och maken avskyr julmaten. Men jag minns den, och har en speciell plats i mitt hjärta för receptet. Alltid. 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s