10 år! Och jullov därtill.

Jo, igår var det 10 år sedan vi träffades för första gången, maken och jag! Det är – för min personliga del – (och enligt utsago även för hans) ENORMT stort! Om en 20-30 år, tror och hoppas jag att vi kommer att le åt att jag skriver detta. 
Image
Den godaste Champagnen jag/vi någonsin druckit – av så många anledningar! (Visst var det bra att t exden snygga kontakten kom med i bakgrunden?! Och att flaskan samt glasen är tomma på bilden. Så god var den.) 

När jag träffade honom, var jag en för evigt singel, living the ’Sex and the city’-life (dock minus själva sexet; men samma narcissistiska livsstil som de dära brudarna verkade föra i den kanske inte superbraiga , men dock lite underhållande TV-serien). Jag jobbade, och jobbade, och tränade och tränade, och drack lite drinkar in emellan. Mitt liv var ganska torftigt, fattigt, på något vis. Allt det kretsade runt, var mig. Mig, mitt kroppsfett, mina skivor, mina kläder, mina pennor, mitt smink, min familj, vänner, min lilla 1:a i Vasastan. Så mycket som jag hatar att erkänna det, svart på vitt, the superficiality of my life, men så shallow var jag. Och är, säkert, fast numera kretsar saker och ting ändå inte tillnärmelsevis så mycket som då, kring just mig. Multipla personer (för att inte tala om plagg, blöjor, barntuschpennor, Veledaschampoo, Inotyolsalva, flytande Ipren, och god knows) går före. 
Och så har de största barnen jullov. Mellanbockarna har lite semijullov, eftersom de troligtvis kommer att behöva infinna sig på dagis där, efter nyår. Men det innebär ändå många dagars ledighet, och det är ju succé!
Image
The linslus Numero Uno, Lord.

Och idag tog jag DaddyMac till frisören. Eller, frisör och frisör, min kära vän, Ulle, som är en kompis och mamma till två kompisar till Lorden och Mackan, och en fantastisk frisör. Extra bra, eftersom Malcolm känner henne, och är buddy med hennes Frank, vilket underlättade väsentligt. Han är ju trots allt 3,5 år, den unge Malcolm. Man mutar med alone-time med morsan, lördagssnask, samt iPhone, och då går det ju galant. Jag såg framför mig en ’Skorpan’ (som jag ju nämnt tidigare)
Image
Man är ju 70-talist, så idealen är kanske inte helt à jour, men det skiter jag i.

Image
Han skötte sig exemplariskt, den lille Mackan. För att inte tala om Ulle. 

Och så detta med julklappar. Vi bestämde, Jeppe och jag, att vi skulle ta det lite piano med den grejen. Mest, för att vi båda är lite barnsliga, och tycker att det är löjligt roligt med leksaker och presenter. Men vi insåg, att varesig ekonomin eller jorden var med på den grejen, vi kände viss avsmak när vi trängde oss ut i julruschen.
Image
(Fast liite sugna blev vi allt)

Det är ju något obehagligt med kombon ’Lyxfällan’, Kebabresturanger, kontoutdrag, kundvagnar, ’Bratzdockor’, radiostyrda bilar (som kräver ett tjog batterier i veckan), och plast som luktar gift långan väg. Detta i kombination med barnögon som tindrar ikapp med julgranskulor, och svettpärlor på pappors pannor, barnvagnar och bebisar, bilköer och eltomtars ho-ho-ho’s. Fy faan, alltså. Disgusting. 
Vi får se. Vi känner i alla fall en viss förnöjsamhet (samt ångest – cliffhanger i det avseendet) över att inte ha överdrivit – för en gångs skull. 
Ses och hörs.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s