Lyx och lax på mos (eller vad det heter)

Maken är ledig (!) denna vecka. Så sjukt lyxigt – vi är två (!!) som hjälps åt om morgon- samt eftermiddagskvisten. Sjukt bra. Och dessutom är idolerna Axel och Norma här denna vecka, så things could be worse. Nu är det ju tisdag, så man ska kanske inte ta ut något i förskott. Men – än så länge (OBS! Det är den 17/12, och vinden blåser åt mitt håll; ingen snö, inget skit, kräks, eller avslagna tänder [även om det var rätt nära ögat i morse när Silas dunkade skallen mot min vänstra – alltså den ’andra’ framtanden], eller krockad bil. Knock on wood, V E R K L I G E N. Allt jag lider av är blott (… …) en utmattningsdepression, och den sitter envist kvar efter förra vinterns jävla helvete. Men jag står beredd i typ denna pose

Image
Okej, en sjukt risigt googlad bild, men ni fattar

Så jobbar jag varje dag – åtminstone mentalt. Det är vad en utmattningsdepression (jag hatar uttrycket, men) gör med en. Det är säkert en överlevnadsstrategi, kan jag tänka mig. Klockan ringer, jag ligger kvar en stund i sängen, och lägger mig i John Doe’s (kan vi kalla killen på bilden)’s pose, och kämpar med att inte loose it. Jag avskyr verkligen att loose it. Det händer inte så ofta längre. För ett år sedan var det värre, då, innan jag förstod att jag var sliten. Man måste behålla lugnet. Lugn stämma, oavsett gensvar, och att behålla lugnet kan ju förefalla som en piece of cake, men det kan vara väldigt svårt.
Det jag (vi) märker nu, så här ett år senare med morsan vid morgon- samt eftermiddagsrodret, är att det har kommit att resultera i vissa konsekvenser. I hetsen och stressen, har jag varit helkass på att sätta ner fot samt peka med hel hand (…) mot framförallt Lorden. Han är liksom van vid att domdera och styra och ställa vid TV, iPad, och Apple TVen. Men grejen är, att nu är alla hans syskon äldre; tre (dvs samtliga) småbrorsor föredrar barnkanalen framför ’Family Guy’ (som f ö bara finns på engelska på Netflix), och mångas röster höjs i den politiska (lika larvig, i alla fall) debatt som uppstår. Men jag tycker lite synd om Loppan; jag har varit för släpphänt (för att få ro om morgnarna), och nu försöker vi sätta ner alla våra fötter, och sätta gränser för den lille pöjken. Det blir säkert bra – så småningom – men just nu är det knivigt.
Dessutom önskade han sig – överst på sin önskelista:
Image
’En telefon’ (…), ’Lego-Sagan om Ringen’, Legogubbe med skateboard’ samt ’Legopolisstation’

Det tragiska i denna historia är, att Lorentz härom morgonen kom ner, vid 7-snåret och frågade hur många dagar det är kvar till jul, jag svarade då (när det nu var) ’…lite mer än en vecka’, Lord: ’Jaaaa!!! Då kommer tomten med en telefon till mig, Jippiiii!!!’
Jag funderade en stund på hur jag skulle tala om det för honom, men insåg att jag inte hade nå’t val; ’Lorentz, jag tror inte att tomten kommer med en egen telefon till en 5-åring…’ Han bröt ihop. Tårar sprutade från de små tårkanalerna. Sådant måste man stå ut med som mamma (och förälder). Och det är så jävra jobbigt. Han trodde, att om han satte orden på pränt, så gällde de. Och det fick mig att faktiskt hajja, att pöjken är bortskämd. Curlad och bortklemad och allt vad det heter. (Och det är jag som gjort det. Hans far – vis av erfarenhet är SÅ mycket bättre på gränssättning än jag. Ingen tvekan om den saken.)

Lyxen för idag var dock detta:
Image
Vi gick på bio! Jag och maken. Mitt på blanka förmiddagen, ’Gravity’. Se den.

Image
Fin utsikt, tänkte jag. Men vaff… Det är ju (väl?) Jimmy Åkesson som promenerar där, mitt på Hötorget. Om inte: mannen på bilden, whichever konsult du är – byt stil.

Väl hemma efter film och dagis lattjade jag och Loppan en stund. Han lekte att han var bankrånare, ’och jag är ju utklädd och har pistol, så ingen kan ju ta mig! Bra, va!?’
Image
Jättebra. 

Men vaffaan ska de små bortskämda plastälskarna få i julklapp?? Jag – VI –  älskar julen, men alltså med sex  barn..! Det blir ju liksom lite äckligt. Man vill liksom köpa en get till någon i Afrika, men jag tror (vet) att besvikelsen blir enorm. E N O R M.

Vi har några dagar kvar, maken och jag, på att vara riktigt kreativa och finurliga. Hoppas jag.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s