Thursday, Bloody Thursday

Igår vid preppen av onsdagens middag, laxlasagne, tog jag fram husets vassaste kniv, och skulle tranchera den råa laxen, men passade då på att även tranchera av min vänstra tummes topp, genom nageln, och det gjorde inte speciellt ont, men satan vad det blödde. 
Bild
Typ så här mycket. Hade inga tankar på att ta kort på eländet, men denna bild illustrerar vyn.

Fick trä på gummihandskar över den i hushållspapper mumifierade tummen, så att jag kunde slutföra matlagningen. 

Och på temat blod: för en vecka sedan gick jag till en plastikkirurg för att eliminera ett födelsemärke på min kind. Fåfängan har sitt pris, för igår kväll när jag tvättade ansiktet, lossnade stygnen. Ett rött öga stirrade på mig i spegeln; det hade inte läkt ihop alls, utan en blodig glipa i formen av ett öga hade ersatt mitt födelsemärke (som liksom postumt jag nog hade föredragit – framför ett öga rött). Well, well. Det är då man tackar sin lyckliga stjärna att man har en fingerfärdig kirurgman till hands. Fick uppsöka hans jobb idag för att få tillgång till lite omplåstring (av ett äkta omplåstringsproffs, nämligen en operationssköterska) och tillbörlig utrustning.

Och den tredje blodincidenten: i morse var alla glada och hyfsat välartade, och det blev bil idag, eftersom vädret var lite ocharmigt att cykla i. Väl framme vid dagis, bad jag Lord och Mac knäppa loss sig från bältena, och Lorentz sattes på uppgiften att öppna upp dörren. Jag plockade ut småttingarna, och hör ett vrål från baksätet (befann mig då i bakluckan för lossning av Rufus), kom runt och fram till Malcolm som hade ungefär en halv deciliter blod under näsan och i munnen. ’Oj, vad hände??’ ’Lorentz slog mig..!’ ’Nä, det gjorde jag inte,’ svarar Lorentz, ’jag bara puttade, han ville inte flytta på sig!’ Okej. (Nu vet jag att Malcolm har en tendens till näsblod, så att ingen tror att Lorentz är ondskan personifierad; det lär ha varit en kombination av blödningsbenägenhet och en mindre smäll på fel ställe). Loppan blev skärrad när han såg sin bror, och jag bad honom krama om Malcolm och säga förlåt ordentligt, vilket han gjorde. Vi gick in på dagisgården, jag med Malle på höften, och blod på mina händer, för att undvika att hela jackan skulle se ut som om den marinerats i blod. Då drattar Rufus på näsan i en lerig vattenpöl, och med blod på höger hand, och en pajjad vänstertumme, samt ett barn på höften, kunde jag inte dra upp honom ur pölen. Så småningom tog han sig upp själv. (Det är väl så man uppfostrar självständiga barn..?)

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s