När man har köpt ganska dyra – framförallt varma och sköna – stövlar till sina småpojkar, blir man ju lite knäckt när EN av dessa fattas. När barnen hämtades upp igår på förskolan, utlovade jag därför ett pris till den som hittade stöveln. ’Den som hittar stöveln, ska få en present.’ Det gick hem. ’Men mamma, om jag och Malcolm hittar stöveln samtidigt, så får vi väl en present bägge två?,’ försökte Lorden. ’Visst,’ sa jag, i ren och skär desperation. ’En liten.’ Fast när det sedan kom till kritan, var det mest bara jag som letade som en dåre, Lorden och Mackan hittade på nå’t roligare under tiden. Jag genomsökte hela husets tre våningsplan (på vinden kunde den ju inte vara, i alla fall), inklusive alla soppåsar i soptunnan, utan framgång. Jag visste ju att den var i hemmet, någonstans; inte i bilen, inte i lådcykeln. Senare på kvällen när jag skulle somna, låg jag och komponerade ett mail till Tretorn, där jag skulle försöka övertyga dem om att de väl kunde sälja EN gummistövel till mig. 

Onsdagsmorgonen kom, de vanliga procedurerna, och så ut i trädgården för  transport i lådcykeln. Jag förslog för de större pojkarna: ’Ni kan ju kolla lite i trädgården om ni kan hitta stöveln?’ Efter en knapp halv minut:

Alla glada, av olika anledningar. Modern lättad, tvillingarnas stövlar kompletta i sitt fyrtal, och Lord och Mac förhoppningsfulla inför den annalkande presenten.

Från och med detta, kommer nu varma och sköna skodon att placeras utom räckhåll för små skofetischisttwins.