Oh, Lord.

Bild
Lorentz och jag, 20080831

Min älskade stora unge. Fast lilla. Av någon anledning har han blivit som uppslukad av pistoler, skjutande, soldater, blod och zombies. Ju läskigare, desto bättre. Han smyger med ryggen längs fasaden på dagis när vi kommer dit, och vänder sig om mot fönstren med dubbelfattade händer formade som en pistol, och så ’pschou!’ skjuter han. Jag har försökt sätta stopp för det här, och försökt förklara, att pistoler är läskiga, hemska saker. Han önskar sig TV-spel (hoppas jag) med ’människor som dödar människor’. (…) Det absolut roligaste han vet är att kolla på när Axel spelar GTA 5 i källaren. Så jag fattar ju varifrån det kommer. Det jag inte riktigt fått kläm på, är hur jag på ett bra  och hållbart sätt kan få honom att sluta. Boys will be boys, jo, absolut. Men idag kom dagens föräldrarapport från förskolan, och Lorentz avdelning:

’…helt plötsligt när vi ska gå ut så händer något, inte hos alla. Då startar en lek som vi pedagoger inte accepterar. Det är en lek där mycket knuff och puttande ingår. Den är dock inte en elak eller utstuderad lek. Lekens innehåll är osynliga vapen (barnens fingrar) som man skjuter varandra med – oavsett om man är med i leken eller inte. Alltså blir alla barn involverade i en lek som de inte är med på. Det vi pedagoger kan se, är att mycket av leken är hämtad från TV-spel. Den här leken ger ingen positiv utveckling som de andra lekarna. Vi har idag pratat med hela gruppen om hur vi tycker om leken och hur de andra barnen känner. Vi kom fram till att i skogen där kan man leka denna lek, fast kanske på ett mer vinklat sätt,  typ jägare. 

Pratar barnen om det hemma, så vet ni vad som händer just nu.’

Okej. Det var ett tydligt tecken på att det gått lite för långt. Och jag är högst tveksam till om det är Lorentz allena som tar initiativ till denna typ av lek, men alla med äldre syskon eller så som spelar TV-spel, fascineras nog, och när man är 5 år, blir det kanske lite extrakul att fröknarna sätter P. Det blir en utmaning inför helgen, att omvända vår belligerent son till att bli lite mer av en pacifist. Tips emottages med största tacksamhet (nota bene: vi snackar en envis ung man, som inte nöjer sig med ’du får inte skjuta på människor’).

Bild
Tänk att denne dude 5 år senare skulle bli krypskytt

Bild
SuperMario-Lord, sommaren 2013

Man måste komma ihåg, att barn inte vet något av det vi vet (tackolov). De vet ju bara det som de erfar/ser/upplever/hör. De selekterar, och fattar kanske tycke för det som är ’fel’ (socker, skjutspel, etc.) Som vuxen är man förpliktigad att få dem att förstå att de ska göra som man gör (för det fungerar sällan med att ’bara’ säga ifrån; man måste själv föregå med gott exempel. Ju.) Jag går inte omkring och skjuter här hemma, men kanske att jag/vi varit för släpphänta/uppsluppna beträffande vad – framförallt Lorentz – tar del av, och tittar på (Axels gamande i källaren, t ex, youtube är ett annat viktigt exempel). Om man klipper av en favoritsyssla (se ovan nämnda exempel), så måste man ersätta den med något mer attraktivt. Ibland är det väldigt svårt att få till den grejen; det är inte alltid det är möjligt att gå upp med Lorentz och Malcolm och bygga Lego (som ändå alltid funkar), när man är ensam med fyra smågrabbar. Som man bäddar, får man ligga.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s