Nu skulle jag helst av allt vilja dra ett täcke över mitt huvud och vakna igen lagom till tvillingarnas 2-årsdag, 26/3. Samtidigt som jag försöker suga musten ur höstkaramellen, så har jag en klump i magen. Snart, mycket snart, så kommer den. Snöjäveln.
Det fanns en tid i ens liv när snö var något härligt, roligt; något man längtade efter. Det är i och för sig länge sedan, typ en 30 år se’n, men så fick man barn, och så väcktes snölusten till liv igen, genom barnens ögon. Men så fick man fyra barn, och då är snö lika med helvete. Det är redan lite roddigt och meckigt med alla olika lager, och högst ovilliga tvillingar som absolut hatar att få kläder/rena blöjor, och att resonera med Lorden och Malcolm om att det är skönt att åka lådcykel, whereas de föredrar den sköna, varma bilen (som man dessutom kan lyssna på musik i), men när vintern är här… Då blir livet lite av ett living hell. Dels ska man hinna med att skotta (i år bara måste vi köpa en snöslunga) på morgonkvisten, men framförallt – alla dessa sjukor… (Det kan ju bara inte bli lika överdjävligt som förra året, visst kan det inte..?)
Men gulliga är de ju ändå, de små otacksamma svinen.
Rufus. Eller som jag kallar honom – Linus på Linjen; precis lika överlycklig som svinförbannad från den ena sekunden till den andra.
Nu är det mycket bråk hemma. Lord och Mac tjafsar och bråkar, och Silas och Rufus (Silas är lite mer försiktig, och eftergiven gentemot den lite mer bufflige Rufus) luggas och bits, nyps och rivs, skriker och gastar, och min känsla av otillräcklighet kan jag inte ens sätta ord på. Varje dag går mer eller mindre på att överleva morgnar och eftermiddagar/kvällar. Tvillingarna är tydligen i luven på varandra också på dagis. Men ibland, så
Det är de där korta små stunderna – dels som ovan, eller när Lord och Mac leker med varandra, skrattar och är glada, eller när Malcolm jagar en tvilling 18 varv runt i huset, och båda asgarvar – det är liksom tankningen så att man ska mäkta med världskrig och gråtskrik.
Tills vidare, stinker familjen vitlök, jag häller i alla D-droppar, och mandariner och apelsiner skalas på löpande band. Och vaddå – 5 månader, de går väl hyfsat snabbt ändå…
Alla barnen 
Hej Elin,
Följer med skräckblandad förtjusning din underbara blogg. Tack för att du delar med dig av ditt turboliv – vääääldigt nyttigt för ett barnlöst ego som jag att bli påmind om att jag har ett rätt enkelt liv ändå… Du beskriver alla frustrationer, och glädejämnen, så att man verkligen tar det till sig! Hoppas du ser till att alla dessa inlägg sparas så barnen kan ta del av dem när de blir större 🙂
Kram, Puet
Hej, Puet!
Vad roligt att du läser mitt kaos!
Ja, förhoppningen är ju att de små svinen ska kunna ta del av sina småbarnsliv i och med detta forum så småningom. Hoppas att allt är bra med dig! Kram!