Värdelösa V.A.B.

Nu så här en vecka in i november, ångrar jag att jag inte joggade en mil varannan dag, och tvingade resten av familjen att göra detsamma, åt ingefära och grönkål till frukost, lunch och middag, levde ett liv i absolutismens anda, yogade och körde ’vi-ska-aldrig-bli-sjuka’-KBT, marinerade familjemedlemmarnas händer i handsprit upprepade gånger dagligen, samt koksaltspolade allas näsor varje dag. 
På ’Måsen’ (Malcolms avdelning) går det magsjuka, svinkoppor och springmask (en vedervärdig kombo), på Diamanten (Lorden) tror jag inte att de ännu drabbats av någon farsot, och på ’Kotten’ (tvillingarna) går det nå’t odefinierat virus, med bl a. feber som symptom och magsjuka. Höstblåsorna verkar ha dött ut. Snoriga är väl alla barnen när man kommer till dagis på morgonen, men snor är liksom inget att hänga upp sig på – oavsett kulör; det hör ju dagis till, liksom. Rufus var hemma dag 4 idag, och får vara hemma imorgon också, han är hängig, deppig, klängig, vill inte äta, dricka, eller göra något förutom att hänga på min höft. Lille plutt. 

As much as I love him, och alla di andra kidsen (Axel kom hem med migrän och hade kräkts på skoltoan idag), så är det väldigt värdelöst med VAB. Man får liksom i n g e n t i n g gjort. Man får ställa in läkarbesök, möten, och liksom lägga ner. (Då menar jag ju förstås beträffande de små, Axel klarar sig ju naturligtvis själv, men även en 14-åring behöver omsorg och hinkbyte. Men han är inte tillnärmelsevis så krävande som de yngre gossebarnen.) Det är klart, att det är lite mysigt (av och till) att hänga med EN liten snubbe, och Silas lever loppan på dagis, ingen bully-bror är där och fajtas om leksakerna.
Bild
Flaggan i topp även på hemmaplan, Mr Silas

Om man nu ska försöka se det positiva i eländet… Men när en liten toddler inte äter mer än kanske en femtedel av vad han brukar om dagarna, och inte dricker, och har feber, då blir ’myset’ mer oro.
Igår efter avyttring av de tre andra brorsorna på dagis, drog jag och Rufs till Ica. Jag tänkte att jag skulle köpa så’nt som han gillar, vad som helst – MER, russin, bananer, och vad det nu kunde vara mera.
Bild
Han fick väl i sig någon matsked av pärondrickan, annars gick vagnfärden mest ut på att jobba sugröret

Igår eftermidag skulle vi så iväg på 18-månaderskontroll på BVC (inte en sekund för tidigt, de är ju >17 månader). Jag ville inte boka av besöket, då jag varit lite krävande och jobbig och bett om att få en tid kl. 16 (av logistiska skäl). Lite osmart, eftersom vaccination stod på agendan, men Silas fick i alla fall sprutan (mässling, polio, röda hund, tror jag att det var). Får sticka dit med Rufus när han är frisk.
Det blev lite hetsigt, så tvillingarna fick inviga sina fina pandavinteroveraller, så att jag skulle slippa få hjärnblödning med åkpåsar och selar.
Bild
Behöver jag säga att Rufus är till höger i bild…

Häpnadsväckande nog så hade Silas gått om Rufus på viktkurvan (Rufus har alltid vägt mellan 50 och 350 gram mer än Silas), men man kan säga att ingen av dem har fettreserver att ta av in case of mera sjukor. Silas vägde 11,7 och Rufus 11,5 kilo, 82 cm långa, och huvudomfången hann jag inte notera, eftersom det gallskreks. Men de verkade normala i alla avseenden (den där vikthetsen som man haft med första och andra pojken har jag helt lagt ner, det blir ju bra till slut ändå.)

I övrigt är det ju torsdag idag, went down the memory lane i bildbanken på datorn, och kände stolthet
Bild
Throw-back Thursday, juli 2012. Vilka små skitar!

Och så blev jag lite stolt och glad idag när jag hämtade de tre dagisgossarna, och Malcolm självmant kände ansvaret att ta tag i Silas lilla hand när vi närmade oss bilen, och Lorden självklart tog tag i den andra Silashanden
Bild
Ett (suddigt) pärlband av pojkar

Om jag snabbar mig på och blir kristen nu, går i kyrkan (den ligger ju trots allt bredvid huset) och ber flera gånger om dagen – kan vi s n ä l l a få slippa epidemier då? (Åtminstone de som går på Måsen?)

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s