Min image i hemmet är att vara en ordningens kvinna, med visst kontrollbehov, koll, och kompetens. I själva verket kan jag avslöja, att kollar man i t ex min garderob, eller i kökslådor / skafferi är det ett absolut mayhem, typ som om Simone hade stormat igenom vårt hus. Jag vet inte om min(a) ursäkter är legitim(a); att jag typ alltid har en känsla av stark stress i det att jag sorterar tvätt, packar in matvaror, eller vadsom (faan, vad 50-tal jag låter, asså). Men faktum är, att – precis som en fantastisk kompis, Helena, uttryckte syndromet (om man nu kan kalla det för ett syndrom) – lådor/garderober/skafferier kan ofta komma att bli ’Afrika-lådor’, dvs (förlåt, Afrika, med alla dess länder) – allmänt kaotiska. Det kan ligga räkningar, hänglås, nappar, nyckelringar, gamla pass, nagelfilar, olika laddare, olika mobiler från förr, spindelmannentatueringar (som jag gömt för barnen… säg inget, för guds skull), pennor, gamla kvitton, skit, och ja… en mycket salig röra av allehanda saker som inte har en given plats i hemmet. Så – här kommer min bekännelse: jag är fake. Jag ÄR inte en ordningens kvinna, jag är kaos.

Jag kände idag en enorm längtan efter min avkomma (troligtvis för att en av den fattas mig), så att jag drog till dagis redan klockan 13.30. Tänkte att jag skulle få lite qualitytime med Lorden, framförallt. Han har ett stort behov av närhet, kramar, pussar och min uppmärksamhet. När man har två 19-månaders (som just nu är EXTREEMT krävande), faller de som är lite större, kanske inte i glömska, men de lämnas lite vind för våg – framför dator, TV, eller annan skit. Så – därav detta. Saken var dock den, att Lordens dagispolare tyckte att det var superspännande att jag var där, och jag blev en tokrolig lekfarsa (ni vet, en så’n som låter barnen klättra på en, och göra knasiga konster och kullerbyttor, etc.), så att min och min förstfödings quality time blev lite sådär… Men imorrn. Då är vi på tu man hand åtminstone halva dagen, då tvillingarna är elsewhere, och pappan är jour.

Vi stack in till tvillingarnas avdelning, ’Kotten’,  för att få lite frizon från leksugna kompisar på ’Diamanten’ (Loppans avdelning), men Lorentz var ändå ganska less.

Linnea, kanske världens bästa Linnea, sjunger med en skock ungar (med en medelålder på 1,5), och vad säger R o S när de ser djuren hon håller up (oavsett): Jo, ’Mamma!!

Lorentz är verkligen personlighetsförändrad när Malcolm är borta, han känns faktiskt lite olycklig. Och enligt rapporter från Skåne, verkar hans bror känna samma längtan till sin storebror. Det är ju ofantligt gulligt, samtidigt som man som förälder inte kan förstå hur man ska kunna göra alla glada. Hur man än gör, blir det lite fel. Lorentz pussar Malcolms saker (tröja, sked, Lego-robot…), och Malcolm sa tydligen häromdagen: ’Jag älskar banan… … …och Lolle.’

Nu vet jag varför jag fick ett infall att klippa lugg. Mac craving (fast jag är åtskilliga galaxer ifrån hans gylliga nuna).

Silas och Rufus verkar vara inne i en ARG-fas. Från c:a 7 på morgonen (när pappa sticker till jobbet) till 9 (när vi drar till dagis) är det skrik, gråt, och ’MAMMMMMMA!!!’ som ljuder i hemmet.

Några små glimtar av (sockerföranledd) fredlig stund infaller dock (Rufus th, har samma min som man själv haft alla de gånger man matat ett barn, vilket ju är lite roligt)

Damn, vilken vrede. Jag/vi är knappast ensamma om att ha tvillingar (läste i tvillingklubbens årliga rapport, som jag får per mail, att hela 2,7% av alla födslar förra året, var tvillingfödslar. Det är ju helt otroligt!), och jag skulle aldrig drömma om att frånta jobbigheten, eller stressen, sömnlösheten, eller kaoset med EN unge. Been down that road twice. Men att ha tvenne vrålmammiga, svinförbannade, revirpissande ’min!’-sägare… Det är ibland ganska jättejobbigt. Vilket är en understatement.

Men så ibland, så, så hittar de varandra igen.

Och den annars så förståndige, Kofi Anan-rättvise storebrodern, har övertagit sin lillebrors roll, och beter sig som en 3-åring mot sina tvillinglillebrorsor, och vägrar låna ut saker, och framförallt – Ä L S K A R att reta Rufus och Silas på allehanda sätt.

Till slut fick Rufus låna Malcolms riddarsvärd (men det satt djupt inne). (Och en vacker dag gör vi något åt furubastugolvet i ’matsalen’. Tills vidare we’re living the 70-talsdream.)

Trick or treat. Får bli imorrn. Kanske. Happy Halloween, folks!