Pappa Hasse

Idag för två år sedan dog pappa.
Han hade varit sjuk en längre tid, och i allmänt sämre tillstånd än sitt normala i drygt 20 år, efter att ha genomgått en magoperation. Även om vi alla förstod att slutet var inom räckhåll de sista två-tre åren, så däckade hans död oss alla. Det blir orimligt tomt och konstigt när en förälder dör – även om den levt ett förhållandevis långt liv. Det är något jävligt konstigt med döden – vart tar personen vägen? Det går liksom inte att begripa. Jag tänker på honom dagligen, och drömmer ofta om honom om nätterna.
Pappa Hasse var en fin, godhjärtad människa; han var kärleksfull, visste det mesta om i princip allt, han var den som alltid kunde svara på sån’t som inte Wikipedia visste svaret på, älskade musik (ffa jazz), var nyfiken in i slutet, fördomsfri, rolig. Han är och förblir en förebild för både mig och mina syskon på många sätt.
När vi alla förstod att han nog inte skulle överleva den sista sjukhusvistelsen, runt mitten av oktober 2011, samlades familjen vid hans dödsbädd på Ängelholms lasarett. Jag satt mest och grät, kunde inte prata så mycket, mina syskon och vår fina mamma pratade roliga minnen från vårt händelserika liv. Jag hann berätta att jag var gravid, men vid det laget visste jag ingenting om att det var tvillingar som trängdes i min mage, så det fick han aldrig veta. Det är klart att jag sörjer att mina barn inte fick växa upp med sin morfar i livet, Lorentz minns honom dock väl (och är dessutom döpt efter honom, Hans Lorentz), Malcolm än så länge, men han var ju faktiskt bara 2,5 år när pappa dog. Rufus fick heta Hans Rufus Henry, som en legacy.

Pappa – var du än är – i våra minnen dör du aldrig. ❤

Bild
Captain, o captain. Äldste brorsan tog bilden på grabbarna Renck sr’s sista båttur, sommaren 2011.

Bild
En teckning jag ritat av pappa inför minnesstunden hemma i mammas trädgård, 4:e augusti, 2011.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s