Familjens andra tonåring och gormande mor

Igår fyllde vår enda böna 13 år! Stort. Nedräkningen till fölsedagen började väl för ett år sedan, det är för gulligt med fölsedagsbarn. Hon fick en massa grejer, bland annat en cykel. Eftersom det var måndag, var det morgonfirande hos mamma, men kväll hos oss.
Önskemiddagen var rårakor med ’rom och sån’t’. Och Ben ’n Jerry’s. Alla mycket
nöjda, fast Rufus kletade mest in rårakan hårbotten som om vore den en hårinpackning. Även om det på många sätt säkert är jobbigt att vara skilsmässobarn, så kommer det ändå en del positivt ur det (i synnerhet om föräldrarna har den goda smaken att vara
sams) – två fölsefirningar, masssssor med presenter, till exempel. Två rum. Två hem. Fyra ’föräldrar’. Kan man trösta sig med när man ligger sömnlös och grubblar över hur alla barnen har det.
Annars kämpar jag med mitt tålamod. Det 
går obeskrivligt bra från 6 på morgonen, till ungefär 8.50. Det är då brottningsrond nummer två börjar med tvillingarna. Jeez, alltså.
De hatar verkligen att klä på sig kläder (och jag betraktar dem desvärre som mina dockor – jag älskar att köpa dem fina, sköna kläder, och envist vägrar jag att ge vika för deras motstånd mot denna min hobby). Första ronden (eller -rna, snarare) är vid
blöjbytena, Silas snurrar runt som en 
sovjetisk elitgymnast (och känns lika stark!), till slut måste man brotta ner honom – alltså lägga sig på honom. Då har jag dessförinnan försökt med pekböcker, DVD-fodral (som annars är en stor passion), ’titta, där är ju
katten!’ och god knows. Jag lyckas behålla lugnet, i alla fall. Strax före avresa (som numera sker i bil, tyvärr, eftersom det är så infernaliskt svårt att komma iväg i tid, och dessutom lite kallt) så tar Lorentz och Malcolm på sig dojjor och jackor och mössor, och
sköter sig exemplariskt (typ), men Rufus och Silas, asså… Då börjar tålamodet tryta. Det blir till slut så att alla har på sig och med sig det som på och med ska has, varpå en rejäl traffic jam uppstår på dörrmattan, en tvilling på varje arm, bilnyckel i munnen, och så
ska man larma och låsa – och få ut hjorden innan larmet börjar tjuta. Ni kanske hajjar. Det är svårt, även för en utsövd mor, trots mantrarabbling tre timmar tidigare (’det här ska bli en lugn, fin, och soft morgon, jag ska vara cool och prata med lugn stämma…
och blaa’). Jag bad Lorden att öppna porten, så att vi kunde komma till bilen, det ville sig inte, jag satte ner en tvilling, men den blev rosenrasande, och min känsla av otillräcklighet nådde sin peak. Inne i bilen, fjättrade till sina bilstolar, delade Lord med
sig av en Marvelfigur till Silas, som gastade, och snart infann sig lugnet.

Bild
Venom. Lika barn leka bäst (?) 

Puh. De stora pojkarna var hyfsat glada, Silas och Rufus fortfarande en aning bittra. Så kom vi till dagis. Jag hade hoppats på att alla skulle vara inne, vädret var j u allmänt osexigt, regn och klibb. Men icke… Alla dagiskläder är på dagis – så att jag
garanterat inte glömmer en stövel eller två hemma.
Bild
Another autumn, another gummistövels

Med tanke på väderleken var det inte läge att låta tvillingarna gå lösa, vattenpölar verkar ha en magnetisk kraft till nya mockaskor, så det var bara att kånka två head bangande och upprörda 1,5-åringar, de stora gick dock åt rätt håll, tackolov. De alltid leende, glada
pedagogerna (hur gör de?) förtäljde glatt att Malcolm och tvillingar skulle vara ute (-_-), varpå jag dog en smula. Ulrika på Kotten (tvillingarnas avdelning) såg min uppgivna nuna, och som den barmhärtiga samarit hon är, rusade hon in efter oss och kom till undsättning. Jag älskar henne. Tvillingarna dressed för kladd och klet, Mackan och Lorden och undertecknad drog vidare in och klädde Malle, lämnade Lolle, och så var det
över. Hyfsat bra ändå. Man 
vill ju liksom sätta prägel på barnens dag, det är därför det känns så otroligt viktigt att keep the cool. Varje dag, i typ 17 år till. :O

Bild
Råttan Rufus passade på när katten (Norma) var borta

Bild
Rufus och kuddhavet

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s