Tillbaks till det som är viktigt.

Nämligen barnen. Den heter ju allabarnen, inte alla framtänderna. Ju. (Fast jag tänker inte sticka under stol med att det knaprats ett och annat äpple idag och igår.)
Igår ringde det från ’Gläntan’ (vårt fantastiska dagis), jag svarade med lite lätt panik på rösten (eftersom man vet att de bara ringer om det är nå’t ’fel’). Rufus var ’sig inte lik, han är hängig, och vill inte ens äta’. Det där samtalet från dagis, som de flesta föräldrar fasar för; om inte annat för att man inte vill att ens små älsklingar ska vara sjuka eller må dåligt, men också för att det innebär att man måste avbryta det man är mitt uppe i, och ge sig av och plocka upp ungen. Fast i mitt fall (maken skrev en tenta och var därför inte aktuell för uppgiften) innebär dessa samtal att man måste plocka upp minst två barn (tvillingarna går på samma avdelning, och den andre skulle ALDRIG förlåta en om man lämnade honom ensam kvar, dessutom blir det ju extra roddigt att åka fram och tillbaks – och fram och tillbaks igen och igen, om man skulle välja att plocka upp endast sjuklingen.) 
Samtalet kom på eftermiddagen, i princip när det ändå var dags att hämta, så därför var det ingen större katastrof beträffande att jag avbröts i det arbete jag höll på med. 
MEN. Eftersom man vet, att om en unge är sjuk, så kommer de alla falla, likt dominobrickor, och det man i allra största mån vill undvika är att ha fyra sjuka pojkar hemma. Det är svårt nog att ha fyra friska pojkar hemma, men om dessutom alla är olyckliga och gnäll-klängiga, så blir ju situationen i det närmaste ohållbar. Men, men. Det finns inte så mycket man kan göra. Det är bara att bita ihop och gneta på. Och hoppas att den eventuella åkomma (som vi ännu inte kunnat registrera i hemmet – men man har ju mad respect för ruttade pedagoger; de vet liksom vad de snackar om) som vi nu har framför oss snabbt blåser över. (Tummarna hålls krampaktigt hårt för att man ska slippa åka till akuten med fyra småsnubbar, för DET är ingen lek. Been there, done that med två åt gången när man var föräldraledig med tvillingarna, och bara de akutbesöken var lite av ett helvete.)

Ulrika, en av tvillingarnas ’fröken’ på förskolan hade en misstanke om att Rufus kunde ha drabbats av höstblåsor, som varesig jag eller Jesper har några erfarenheter av, ett virus som just nu går på ’kotten’. Det ser visst ut så här, och än så länge ser vi inga symptom (tackolov). Nu är dagis stängt imorgon, fredag, så man kan inte annat än hoppas att alla ska bli återställda under kommande tre dagar.
Bild

Inga blåsor (så vitt vi kan se), men OMG, vilken vrede…!

Bild
Det fanns inget annat man kunde göra än att valla de arga tu i vagn, de fick följa med in till stan och koka av sig lite

Bild
.
..och låta sig mutas av välgörare med scones och marmelad. Det gick hem, i alla fall

Say a little prayer för oss, tack. 

 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s