Ä N T L I G E N

Idag kommer jag att prata mycket om mig själv, så den som inte är intresserad av en 40+-taggare, utan är här för att man tycker att det verkar spännande med Amish-många barn – vi ses en annan gång.
Varför? Jo, för att idag fick jag finally mina framtänder, efter ett år av super glue, lösgom, och jag vet inte allt. Det måste firas – föräras – med ett inlägg. För nytillkomna: för att göra en mycket lång historia kort (som har sin begynnelse någon gång 1978, då bägge mina framtänder slogs ut, första dagen i första klass), så invigdes hösten 2012, med att min högra framtand, slogs av. Inte i boxningsringen (hade dock mycket väl kunnat vara fallet), utan ett barn slungade ett bestickhandtag rakt på morsans ena framtand. Plopp, sa det, den 13/10 2012.
Bild
Trollmor och Silas, hösten 2012.

Jag fick ju panik, herregud, det där var ju så’nt man hade drömt mardrömmar om. Har ju trots allt haft min beskärda tid på Eastmaninstitutet, från 6 års ålder. Nuff’s enough, liksom. Fick tid, la upp bilden ovan på Instagram (min ventil gentemot omvärlden), och skrev ’No more toothless’, typ samma dag som jag skulle till tandläkaren. Tjena. 
Kom dit, man limmade tillbaks tanden, och jag fick tid igen i januari. Så från den 13 oktober till mitten av januari vågade jag inte äta så mycket knäckebröd eller wraps, kan vi summera det till. En lite ofrivillig LCHF.
Jag vet inte ens om jag kan redogöra för alla besök, arrangemang med barnvakt till Silas och Rufus, men bilder säger mycket, ju, så vid tre operationstillfällen, såg det ut typ såhär:
Bild
Intet ont anandes trollmor, pre op nr. 1

Bild
En oerhört obehaglig KKK-lik huvudbonad (av steriliseringsskäl), strax före op 1. Jag försökte dokumentera förloppet, så gott det gick (kirurgen tyckte nog att jag var lite skum)

Bild
Syftet med denna operation, var att operera ut roten. Här ser man hur de lyfter upp the gums…

Bild
Klart. (Behöver jag ens förklara hur många som undrade varför det stack ut 16 suturer vid min framtand, vilka nog upplevdes som om jag ätit en massa dill, och hade risig munhygien, då när jag stod där i kassan och var resturangchef)
Bild
Och här är den – roten. Och tanden. No more super glue.(Jo, förresten… Mer kommer nedan)

Sedan skulle käkbenet läka ihop i tre månader. Under tiden hade jag en lösgom. Japp. Vid 41 års ålder, hade jag lösgom, och var samtidigt halvdöv, eftersom jag drabbades av öroninflammation fyra gånger i följd. (Att jag dessutom numera är lite halvblind, eller åtminstone har 30%-igt nedsatt syn på mitt högra öga, på grund av en blåsa inne i ögat, som jag drabbades av 2006, gjorde ju inte att jag kände mig som något annat än runt 80 år gammal under våren.) 
Käken läkte, och nästa operation (som jag – turligt nog för den som läser – inte dokumenterade) så skulle man sätta in en skruv i käken. Detta var i juni, någon gång. Och i augusti, så skulle det ske. Min tandläkare har varit klok nog, att inte helt och hållet informera mig om denna årslånga tidplan, för jag vet inte om jag hade stått pall för detta tidsperspektiv.
I augusti sattes ett provisorium dit, alltså en ’tand’ (av porslin) med skruv i. I september slet de av fasaden på den intilliggande tanden, eftersom tandköttet krupit undan rejält, och en gul stump blottades under den fasad som suttit i 17 år. I ett par veckor har jag också haft en provisorisk fasad på den andra framtanden, som sett lite ut som en flisa kåda, och som lossnat gång på gång. Av denna anledning har jag gått omkring med superlim i handväskan, som jag behövt ta till två gånger under den här tiden. Tänder – framtänder – är väldigt viktigt. En av byggubbarna, till exempel, blev oerhört chockad en morgon, när jag öppnade dörren, och hade glömt att stoppa in lösgommen. Stackarn. För att inte tala om Axels polare, som kom förbi en kväll, när jag hade lagt ur gommen.

Så. Idag. Idag har jag två fina, vita framtänder. Det tog 3 timmar, det skruvades, borrades, etsades, och brändes, och jag sprang fram och tillbaka mellan tandläkarstolen och bilen och parkeringsautomaten och tandteknikerna (som gör själva tänderna/fasaderna), samtidigt som jag ringde och arrangerade dagishämtning och mathandling, och multitaskade, så där som bara multimorsor kan. 
Så nu kan man slappna av, och lämna superlimmet hemma. 

Jag hoppas att detta med nya, hela tänder, sätter prägel på kommande höst, vinter och vår, så att det inte ska påminna ett SKIT om förra året. Snön kommer att falla, slask kommer att slaska, kräksjukor kommer att komma, och gå, men utmattningsdepression, kronisk bihåleinflammation (med dessa upprepade, föribannade öroninfektioner, och påföljande bihåleoperation…) Håll er undan! Jag har ju faktiskt 6 barn att sköta! Cut me some slack. 

Det var allt. Nu hoppas jag att jag aldrig mer ska nämna ett ord till om mina tänder. Så jävla spännande är de ju faktiskt inte. Men det är ju som med allt – när det är helt, tänker man inte på det. Man uppskattar det inte. Så nu ska jag gå omkring och le hela dagarna, för att jag kan! 


 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ä N T L I G E N

  1. Marina skriver:

    Få se på smilet dåra´!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s