Same procedure

Alla människor på jorden lär ha lite av en Sisyfos i sig, mer eller mindre. Jag tänker på detta dagligen, kanske är jag en reinkarnation av ursprungs-Sisyfos. (Kort från Wikipedia: ’…Thanatos dök upp och förde med våld Sisyfos tillbaka till Hades och dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.’ )
Någonstans är ju vår (min och makens) huvudsakliga syfte med att existera, att ta hand om avkomman. Att ge dem kärlek, tid, uppmärksamhet, mat, blöjor, välling, rena tänder och kläder. Vi ska uppfostra goda gentlemen och en klok och självständig tjej. Ofta känner jag att varje dag ändå bara går ut på att liksom bädda. Bädda för en soft morgon (dvs preppa kaffebryggaren, förbereda 3-4 vällingportioner, tömma diskmaskinen), så att man runt 6-7-tiden inte behöver ta itu med sådana sysslor, för if worst comes to worst, så KAN det hända att en, två, eller eventuellt tre (god forbid 4) pojkar är väldigt upprörda, och lider svår vällingabstinens. Då är det oerhört skönt att ha förberett och bäddat. Så man kan säga att allt jag gör, går ut på att planera/förbereda inför nästkommande timme. Att fundera ut vilka vantar/galonbrallor/fodrade diton/halskragar/stövlar/sockar/gummistövlar/vantar/handskar/mössor, etc. – allt x 4 pojkars, helst kvällen innan, som behövs på dagis (och – bara att över huvud taget lokalisera alla dessa prylar kan vara komplicerat). Lite som en pensionär kollar jag vädret inför kommande dag. Själva avfärden till dagis slutar dessvärre alltsomoftast i någon sorts tumult, och stresskalabalik. En tvilling tar av sig strumporna, när man klär på den andre, Malcolm lappar till någon av de yngre, eller stjäl enderas napp, Lorentz vill bli servad, och vägrar klä på sig själv; sitter och filosoferar över en legorobot, eller så. Eller så kommer Lorentz och Malcolm på – precis när vi ska dra, att de måste hitta en specifik leksak (och Lorentz vägrar vara ensam på ovanvåningen, varför man måste gå med [och stämningen på nedervåningen, med tvillingarna övergivna, blir katastofal]). Och så detta med handling och matinköp; det är ju inte helt enkelt att handla med de fyra i släptåg, så det måste också förberedas och göras innan man hämtar på dagis. (Kanske särskilt på fredagar, eftersom det förväntas finnas chips. Så’nt har de koll på, de små snubbarna. Jag kan bara hoppas att de inte kommer ihåg att det är kanelbullens dag idag… inte för att jag missunnar dem bullar, men att från hemkomst, c:a kl. 16.30 hinna sula i sig kanelbullar, chips OCH mat, för att kl. 19 dricka välling, det känns lite överoptimistiskt.)
Bild
Med den enda skillnaden att vårt jobb inte är meningslöst… 

Samtidigt ska man inte glömma att tänka på det här.

Något som t ex den här lille killen tycks göra.
Bild
Silas. 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s