De är roliga, de där små människorna. Som när Malcolm, då vi var på väg till en parklek, där det finns olika djur; grisar, får, kaniner, getter, höns, upphetsat utbrast: ’Mamma, kan vi titta på getingarna nu?!’ Eller när hans kompis, Melker, på dagis svarade en pedagog: ’Nu har jag tagit skor på fotarna’. Malcolm var på Aquaria med barnvakt, jag frågade ’har du haft kul?’ Han svarade, ’Ja, jätteroligt, fast det var läskigt när Oskar kom.’  Det ploppar ju ut meningar dagligen, som man skulle vilja komma ihåg. Men det gör man dessvärre inte.
Silas och Rufus har – i och med sin dagisstart – börjat prata lite mer. Silas kan nu en hel del namn, han pekar på Rufus, och säger ’Lufus’ (med napp i munnen. Jag frågar: ’Kan du ta ut nappen?’, varpå han skakar frenetiskt på huvudet), jag frågar ’Och var är Silas?’, han sätter då händerna framför ansiktet, och tar sedan bort dem, och säger ’Tittut!’, han kan ’Lolens’, ’Mackom’, ’Ackel’, och ’Nonna’. Och ’Katten’, så klart, varpå Rufus säger ’Miaouuu’. Jag har läst att tvillingar generellt kan vara något senare med talet, och jag har ju inte fostrat barn med napp förut. Nappen verkar liksom vara lite i vägen, av naturliga skäl, för snacket. 

Nappojkar

Malcolm iförd ’Fleck’-mask. ’För han heter faktiskt Fleck! Faktiskt.’ Kej, rå.

Kombinationen av roliga sägningar, och kramattacker, är utmärkta plåster, de dagar när man är lite slut och matt.