Det är alldeles underbart att ha så många fina avkommor omkring sig. Det ÄR det verkligen. Det är dock något som ganska få människor kan relatera till, att ha inte ett litet, eller två små barn. Inte heller tre. Det KÄNNS som om de är ett tjog, ibland. I synnerhet i den fas som de är i just nu; Malcolm har det kämpigt, mittemellan störsten och två bedårande, roliga, men också cry babies. Han drämmer till dem allt som oftast, varpå vi vuxna blir arga, och också Lorentz försöker då dra sitt storebrorsstrå till stacken, och lappar till Malcolm. Malcolm, som för inte speciellt länge se’n var minst. Och i ett rimligare fall, skulle han också ha fått fortsätta att vara ensam herre på yngstingstäppan, om det inte vore för hans frögurka till morsa… Han har det inte lätt, lille MacDaddy. Med detta i medvetande, försöker man att ha lite extra tålamod, och så, men det är också o e r h ö r t påfrestande med hans frustration, och de uttryck som den tar sig. Han vrålar, alltså GASTAR om minsta lilla minsta går honom emot, eller om någon råkar nudda honom. Nu är det ju ofta så att ’någon’ (läs: Lorentz) inte direkt ’nuddar’, kanske, utan tjuvnyper, men det är så svårt att veta, eftersom Malcolm GORMAR för varenda liten sak. I fredags satte han själv huvudet på spiken, ’Jag vill inte ha några tvillingar längre, dom är TRÅÅKIGAAA…!!!’ 

Han är ju så liten, ändå. Älskade lille pojke.

Och så har vi Lorentz. Han har så bråttom in i framtiden, han insisterar på att vi ska läsa Harry Potter-böckerna, och han vill inget annat än att bli 12 ’så att jag kan få spela läskiga skjutspel och kolla på Batmanfilmerna’, etc. Han behöver sin stimulans, något mer avancerad än Malcolms, men ändå buntar vi ihop dessa tu av rationalitetsskäl. De lägger sig samtidigt, man läser samma böcker för dem, och de har samma förhållningsregler. På gott och ont.

Låt mig säga som så här: Lorden älskade Stockholm Zombie walk som var igår, fadern, han och Malle drog dit för att spana in de tusen utstyrslade zombiesarna. Malcolm är drygt 3 år, Lorentz 5. Det säger sig självt att de inte är mogna/redo för samma grejer. Well, well. Sätter mången slant på att många låtsas-zombiesar var extremt jelly på Lorentz äkta ’Walking Dead’-keps. Ovan bild är inte autentisk, men Loppans zombieförkärlek accelererade nå’t enormt efter hemkomsten från Götgatan, och det laddades hem appar (se ovan exempel), planerades pistol under huvudkudden, ’så att jag kan skjuta på zombiesar’ (…)

Idag var barnens upphovsman (med betoning på MAN) jour, och lämnade oss kl. 8.30 i morse. Jag tänkte att ’det här går nog bra’, bror med dotter skulle komma över efter lunch, och ’så jävra farligt kan det väl inte bli.’ Men det är inte det att det inte går, för det är klart att det gör, men bra? Nä. Inte vidare. Det blir ju en astråkig tillvaro för stimulanssugna småpojkar. Man räcker inte riktigt till, det blir pekpinnar, och förmaningar, och inte mycket till utflykter. Så note to self: nästa gång ska man allt ha en lite mer utstakad plan. 

Silas. Med sin fetisch, vampyrnappen. Tror vi har typ 20 nappar, men detta är den som gäller just nu. Tyvärr. Synd på en annars så söt liten snubbe.

Roddarnas roddare, Rufus.

En liten utflykt och tio minuters ’frisk’ Enskedeluft fick tvillingarna, i alla fall, i en sväng till affären. Lord och Mac var hemma med morbror, Elli och Norma.

Röj-Rufus till vänster i bild, och pimp-Silas till höger, iklädd sin fars barndoms hallick-rock.

Ja, det var kanske inte Falling Down helt idag, men bra nära. Allt torkande av golv, stolar, bord, och ett väldigt motvilligt bad (eller två – ett till Silas och Rufus, och ett till de ’stora’), som kändes väldigt Sisyfos, eftersom lunchen åts, kletades med, och sedan torkades i varandras hår (tvillingarna). Lorentz och Malcolms favoritsyssla är att bygga koja med soffans samtliga kuddar (stora som små), och det där med att bära tillbaks är ju inte lika kul. Till slut gjorde de det, i alla fall. Varpå Silas och Rufus drog ner dem igen, Malcolm lackade ur, daskade till den ene, jag blev upprörd (detta var vid 19-tiden, när de alla normalt ligger i sina sängar), och Lorentz försökte uppfostra Malcolm. Som löpte bakut. Jag blev arg, och började gorma. Alla började gråta. Jag kramade om dem, och försökte förklara för de större barnen att de gärna får leka och bygga koja, men de måste städa upp efter sig. Då sa Lorentz: ’Mamma, jag tror att du behöver många kramar idag.’ Och så var allt förlåtet.

Han gör fotominen till och med under Lucha Libre-masken; kolla ögonen. ^_^

Gulliga lilla människa. Tack och hej.