Det var en dag i november, 2011. Jag var gravid en tredje gång, tänkte att man skulle ge sig på ett sista och tredje försök att kanske få en dotter. En. Eftersom jag vid detta lag var 40 år gammal, och därför insåg att det vore klokt att göra ett fostervattensprov, istället för det rutinmäsiga ’kub’-testet (som man rekommenderas att göra efter 35 års ålder). Jag trodde mig vara i vecka 16.

Min käre make, far till hela fyra barn, var kanske inte lika entusiastisk som jag själv över ännu en graviditet. Men med följde han, i alla fall, till Odenplans Ultraljudsavdelning.

Den runt 55-årige gynekologen klämde på min mage, och sa: ’du har en ganska stor livmoder för att vara i vecka 16…’ ’Ja, ja, men jag har ju fött barn så tätt’, sa jag, men insåg i samma ögonblick, att den läkarens händer, troligtvis hade känt på typ ett par tusen livmödrar. Maken satt bredvid, vilandes sin haka i höger hand, lite halvpepp på vad som komma skulle (nota bene: han är en gudomlig farsa, och intet ont har jag att säga om den grejen, han kanske bara kände att nuff’s enough.) Jag skojsade till det, vände mig mot maken (som satt på en stol till vänster om mig), ’Hö,hö, det kanske är trillingar’, och skrattade till. (Jag hade INTE EN ENDASTE TILLSTYMMELSE om tro/hopp att JAG/VI skulle förunnas med twins.)
Det gjorde inte han, (skrattade, alltså), för i exakt samma sekund satte läkaren ultraljudsspaken mot min feta mage, och jag såg hur pappan liksom svepte handen över ansiktet som en lite knäckt solfjädersgardin (om ni hajjar) över sin nuna, jag tittade upp mot skärmen rakt framför mig, och – inget snack om saken: ’två hål i väggen’

Det var no doubt 

Tvenne små huvuden (fast inverterade i kulören, vita bollar/skallar mot svart womb).

Jag fick någon sorts häxhysterisk skrattattack, (scary as hell, läkaren, och sköterskan tittade på mig som om vore jag från Gökboet, och frågade ’Är du okej…?’)
Läkaren, ’Hasse’, sa: ’Ja, här är det ju två, och de är enäggstvillingar, ser man ju klart och tydligt!’ (Jag ville fråga ’heter de Rut och Rita??, men gjorde inte det, utan frågade, som den ruttade läkarhustru-, samt pöjkmorsa jag är: ’Ser du något mer…?’) Men fick ett nekande svar. Han var en riktigt pro, den där Hasse (och är det säkert fortfarande). ’Jag vågar inte sia om det nu.’ Nä. Och det fick väl kvitta, för när man skådat dessa (denna u-ljudsbild dock från ett par månader senare), så var det bara att gilla (ÄLSKA!) läget.

50% chans att få en dotter, 3 ‰ att förunnas med enäggingar. Mäktigt.

Raggadaggadish!

Twins är något jag alltid liksom drömt om, eller haft någon sorts … jaa, dröm om. Jag hade A L D R I G i mina V I L D A S T E drömmar haft en tanke på att JAG skulle få tvillingar.

En liten kuriosa: tidigare på hösten, typ i tidig oktober, sågs vi, min ursprungsfamlij (fan, det låter ju som ett konstigt uttryck, men min helt enkelt från-början-familj), min far låg för döden, varpå vi sammanstrålade i Skåne, mina syskon, mamma, och jag. Och lille pappa, som var som en liten fågelunge vid det laget.
När min äldste bror såg mig (jag var väl i typ vecka 10, eller så), och han sa : ’Faan, vad BIG du är, äre twins, eller??’ Jag svarade, lite uppläxande (vad fan visste han, han hade ju inga barn vid detta tillfälle), ’Meh! Jag har ju liksom fött två barn i rask följd, och är väl lite allmänt uttänjd’.

Lång näsa på mig.