Malcolm

Idag måste jag bara tillägna detta inlägg till denne lille filur.

Mjäll som en sommarvind, leendes som Mona Lisa (åtminstone i drygt två års tid), och alltid i en helt fabulöst overklig sinnesstämning, kom han till världen, 4,7 kilo tung, 201000514. Det har skett en viss förändring det senaste året (han är nu knappt 3 år och 4 månader), men jag måste säga att vi (jag och fadern) faktiskt är lite glada över att han sätter ner fot, plus fot, nävar och andra yttringar – detta är HELT nödvändigt för att liksom klara livhanken i syskonskaran (i synnerhet med den [i skaran närmste] storebrodern han har, som är en pennalist, dominator och lite av en diktator), men god knows – att det kan vara lite jobbigt ibland med dessa hans (Malcolms) utbrott.
Anyhow. I och med the arrival av tvenne små brorsor vid 1 år och 9 månaders ålder (faktiskt exakt samma åldersskillnad som mellan Lorentz och Malcolm), så har Mackis gått in i en lite regress-artad fas. Han har totalvägrat att lägga ner blöjverksamheten, och har dessutom börjat köra bebisspråk (vilket är jävligt enerverande, eftersom han är språkligt välutvecklad; kanske har det att göra med att han de facto har tre äldre syskon); jag har svårt att hantera den grejen, och är förmodligen en kass förälder, i det att jag blir irriterad, och ber honom att ’prata vanligt’.

Nåväl. Man får väl ha förståelse (tänker jag, och skäms lite över att jag varit en så’n jävra frögurka…)
Men nu var det såhär, att Mackis började på ’Stora Måsen’ (en avancering från ’Lilla Måsen’, nu i augusti). Han är äldst på sin avdelning, vilket jag till en början kände mig lite ledsen över, eftersom många av hans buddies avancerade upp till ’Piraten’ (alla dessa epitet är endast olika avdelningar på dagis, om någon känner sig typ vilse på Skansen, eller så).
Anyhow. Jag förstod på ’Lilla fröken Olof’ (som varken är liten, eller en fröken, men Malcolm valde att kalla honom så, för ett år sedan, och smeknamnet har hängt kvar), att i princip alla ’stormåsar’ var inne på ’potty training’, vilket ju känns väldigt självklart (för länge, länge se’n, i och med Mackans ålder, men vi har liksom varit lite såhär: ’jamen, stackarn, han har ju en massa syskon, och kanske behöver få vara lite ’bäbis’ [så otroligt puckat resonerat]) Jag skrev ju om detta häromdagen, jag vet, men kände att jag behövde ett intro för oinvigda.
I alla fall. Vi körde cold turky no diaper for you!
Som sagt – det blev en absolut kalsonguttömning samt byxbytesbonanza i Lordens och Malles garderob (detta var i lördags, och jag skrev om det – jag vet, men som en introduktion – så repeterar jag händelseförloppet). Men så kom onsdagen.
Denna MÄKTIGA dag. ’That’s one small step for a man, one giant leap for mankind.’
Eller så här: jag kom till dagis, och blev omfamnad av tvenne stora killar (– exakt hur översvallande übermäktigt är inte det??), och sa till Olof och de andra pedagogerna: ’Oj! Malcolm! Har du samma byxor på dig som i morse?? Wow! Vad du är BRA!’  ’Jaa, han har varit SÅ duktig’, sa de i kör.’ (Jag kunde fortfarande inte riktigt tro att det var sant, vi har ju mer eller mindre kämpat i ett par månader med detta…)
Malcolm sa till mig på morgonen, ’Mamma, jag skulle vilja ha en potta!’
Så då gick jag ju och köpte pojkvaskern en potta. Kosta vad den kosta ville, potta skulle han ha.
Jag hämtade alla snubbsen på dagis, och sa till Mackis (men skämdes för att jag utnyttjade hans lättillfredsställdhet… rejält.) ’Jag har köpt nå’t till dig!’ (Lorentz undrade vad han skulle få;) Malcolm: ’JAAA…!’ (Så’n är han, Machiavelli.)
Vi kom hem, och – var var ’det där som jag hade köpt??’
Bild
Här var den.
Malcolm öppnade dörren, och sa: ’Jaaaa…! En POTTA!!!’
So easy to please. (Och så tror ni, att han tvingades att verka tacksam, men jag l o v a r: I know this guy. Han var/är så jävla nöjd.)

Jag har en massa mer att berätta, men – cliffhanger – stay tuned – I’ll be back. Soon. Om typ 12 timmar.

Bisous

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s