Jag kom att tänka på detta med att vara gravid. Något jag varit några gånger, men inte tänker bli igen. Nu har livmodern liksom gjort sitt, nästa jobb är ju att ta hand om dess tidigare invånare.
Jag hörde en kvinna inne på vår lokala affär klaga över att det var så tungt att vara gravid, hon hade foglossning, och vaggade runt i affären, och var en vecka över tiden. Det kan ju vara nog så mastigt, det vet man ju. (Själv lade jag dessutom på mig en MASSA övervikt under mina graviditeter, dumt nog. Typ dagligt intag av klyftpotatis och béarnaise, Häagendazs, och annat inte helt LCHF-aktigt, så då hamnade man i ett läge när man dessutom vägde en 30 kilo mer än tidigare. Not so smart, inget jag vill rekommendera. Övervikten rann dock av mig som vatten på en gås när jag ammade, turligt nog.)
När jag hörde den stackars blivande modern ha det jobbigt, kom jag att tänka på hur man hade det själv (men jag sa ingenting om det, utan försökte trösta henne, ’ut kommer den ju, förr eller senare…’ Vet inte om det var så trösterikt).
Med Lorentz och Malcolm gick jag 15 dagar över tiden. Det var en jävrigt seg väntan; dels var det ju lite tungt, och svullet om fötterna och fingrarna och så, men så var man ju så otroligt nyfiken! Vem var det som VAR där inne?
De båda första pojkarna förlöstes med snitt (efter att jag hade försökt klämma ut dem; Lorentz kämpade jag med i ett dygn, och Malcolm hade jag värkarbete i två dygn, men min kropp vet helt enkelt inte hur man föder barn, det funkade inte, och man cuttade upp mig). Den tredje gången (innan jag blev varse att det var två i min mage), var jag lite glad, jag skulle slippa gå över tiden, är man kejsarsnittad twice, så blir det alltid snitt den tredje gången. Jag var så glad…! Jag skulle slippa det där jobbiga med 15 dagar över tiden, som för mig hade blivit nå’n sorts standard (inte en helt vetenskapligt underbyggd statistik, med två försök i ryggen, men ni fattar).
När vi sedan i vecka 18 (eftersom vi gjorde fostervattenprov i och med min höga ålder, jag var 40 då jag var gravid med Silas och Rufus) fick veta att det skulle bli tvillingar, förstod jag dock att jag inte skulle ta ut någon inte-gå-över-tiden-glädje i förskott, eftersom man som tvillinggravid räknas som ’fullgången’ i vecka 30. Snitt skulle ske i vecka 38.

Innebärandes att jag skulle få gå i 8 veckor över tiden… Lång näsa på mig. Ett revben brast, och att ta på Lorden och Mackan (och mig själv) skor, till exempel var lite bökigt. 102 kilo vägdes jag in samma dag som jag skulle snittas (+40 kilo!) : O Men också ganska ballt att ha två sprattlande dudes i magen!

Fredagen innan måndagen som de skulle ut! ’När ska den komma?’, frågade kassörskan på Ican (där vi visst hänger en del…), då var det ganska skönt att kunna svara· ’På måndag morgon klockan 8!’