Igår började Jesper jobba igen, efter 5 månaders föräldraledighet. Honeymoon is over, liksom. Det har naturligtvis varit väldigt praktiskt att vara två föräldrar vid lämning på dagis av fyra barn. Men det funkar själv också, lite svårare, bara.

Ett skepp kommer lastat (det var en dagisfröken som insisterade på att ta kort på vårat gäng)

Sådana här höstmorgnar när det liksom doftar av dagg i gräs, och fuktig, frisk höstluft, och dessutom solsken – de är ju bara ljuvliga. Men jag kan inte låta bli att räkna ner till det som komma skall. Det kanske låter som om jag är en mörk själ som inte kan se till livets fina stunder. Så är det inte. Men förra vintern tog i princip kål på mig. Jag blev utmattad, olycklig, alla var sjuka non stop, jag slog av en framtand (vilket var ett eget helvete i sig; pendlade som en jojo fram och tillbaks till tandläkaren, och att arrangera barnvakteri till tvillingar – samt finansiera detsamma – var en pärs bara det) (tanden är f ö fortfarande inte på plats, men i slutet av månaden – alltså ett år efter incidenten, så ska jag få min nya tand). Räknar ju med att inte slå av några fler tänder, men när snön kommer… Då kommer livet att bli väsentligen mer besvärligt. Och hur man än vänder och vrider på det hela, så närmar den sig ju.
Fast å andra sidan – det gör ju döden också. Och den går man ju inte omkring och oroar sig för. Faktiskt. Så nu cheerar jag upp, och carpar diem.

Allt man behöver. Laserpistol och spindelmannen. (Silas)

Ännu bättre: laserpistol, spindelmannen, persika OCH BFF. (Rufus i rött)