(och nej – det kommer inte att handla om R. Kelly.)

Ett par-tre snubbar (…) (vad kallar man di där barnen[?] som plötsligt har mörk röst och liksom är av större volym..?) slaggade över i kulhålan (eller ’gillestugan’, som det hette på min tid)

Ni fattar känslan. Klockan är typ 12 – 12.30 på förmiddagen, det konsumerades thai-take-away vid midnatt (inget värre än så), men sömnen var troligtvis högst bristfällig, till förmån för X-box och Netflix, et al).

Och – på tal om den diametrala motsatsen – så kände vi så här: 
Malcolm är äldst (…) på sin avdelning på dagis. Alla andra är blöjfria (eller åtminstone gettin’ there). Malcolm har inte visat tillstymmelse till att vilja vara där. Jag frågade ’lilla fröken Olof’ (som Mackan kallar en av de helt ljuvliga pedagogerna på ’Gläntan’) – typ som att det vore hans (alltså Olofs’/dagis’ ansvarsområde) – ’Hur gör vi nu med Malcolm och hans blöjgrej?’ (Shame on me, jag vet. Så kan man tydligen tänk-säga när man är en småbarns-multi-morsa…) Olof: ’Tja… vi hakar ju på er om ni är på G där hemma…!’ (Olof, f ö en jävligt underbar förskolelärare; we just love him.)
Det var då jag insåg, att det är nu eller aldrig (och Olof fyllde i: ’Det kan ju vara bra att ta tag i det innan det blir kallt…’). Jag skämdes. Malcolm – THE mellanbarn. Lorden blev blöjfri på lite eget bevåg/initiativ när han var två. Malle har liksom inte haft incitament att lägga ner. Så i förrgår föreslog jag för Mackis: ’på lördag slutar vi med blöja, va?’ ’Nu?’, sa Malcolm då. Det är inte så lätt, det där, med tid, och perspektiv för små människor. Man glömmer ju bort sån’t ibland.

I alla fall. Vi sköt skarpt.

Det gick åt fem par byxor, och 9 kallingar. Jag insåg, att jag i och med gårdagkvällens uteafton i goda tjejvänners lag, inte skulle mäkta med att byta sängkläder minst nio gånger i natt (och inte heller min [i övrigt fantastiske] zombie-make), så det fick bli nattblöja. Kanske, KANSKE, kan Malcolm no-blöj-träna på dagarna, och till slut tycka att det är lite segt att kissa ner sig (vet dock inte varför han skulle ogilla att få nya kallingar/brallor gång-på-gång… Men hoppet är visst det sista som överger människan). Jag tror att pappan och jag frågade syndabocken i princip en gång i kvarten i dag ’behöver du kissa, Malcolm?’ ’Nej!’, sa Mackan. Och c:a två minuter senare: ’Mamma/pappa, jag är alldeles blööt!’
Och så var det. Vi drog till Ica för att tjacka lördagssnask. ’Behöver du kissa?’ ’Nej!’ ’Okej!’

’MAMMA! Jag är alldeles blööt!’
Lille gybben.

Och så var idag en love-bombande dag. Norpan, gullungen, som pussar och gullar med de små gap-och gasthalsarna; det är fanimej beundransvärt, att när man är 13 (om 21 dagar), uthärda vällingcravingsskrik klockan 05.50 (intill sitt sovrum), och ändå göra såhär:

Så fort hon ser dem (och de är i hyfsat bra mood) Norma ❤ Rufus

Utöver detta, så hade vi besök av fina vänner, som gullade, pussade och flörtade på/med (kanske ffa de minsta) snubbarna. Så – today was a good day.

Mvh,

en inverterad Ior