Rise and shine, klockan är 6!
Malcolm kommer krypandes och ligger bredvid mig och ler med precis hela ansiktet när man tittar på honom. Lorentz kom smygandes någon gång i natt, och ligger på min andra sida, mellan mig och pappan. Tur att vi har en 220-säng…
Jag sträcker lite snabbt på mig, sätter mig upp i sängen, och vid fotändan står en av tvillingarnas spjälsängar. Rufus står upp i sin säng, med håret på ända, och nappen i munnen, och dansar (djupa squats) – och ler med hela ansiktet han med. Spelar ingen roll om klockan är 5 när man vaknar  under dessa omständigheter. God knows – det är inte alltid så här. Ibland är det HELT annorlunda. Det är därför jag vill dela med mig av denna, så att ingen tror att vi lever a living hell. 

Loppan vaknade, och körde igång dagen med lite Legobygge. (Denna morgon utan vredesutbrott, så jag nöp mig i armen några gånger, för allt var liksom lite overkligt bra just idag!)

En stund senare, fyra nytankade små snubbar (nu också med torra blöjor, ja inte Lorentz, förstås, men de andra):

Fyra små män och två Batmanballonger (left-over från Lordens 5-årskalas i söndags) framför Bolibompa.

Idag drog Lorentz och Malcolm med pappa till farfar på en liten utflykt. (Liten och liten, 5 timmars bilfärd…) Åter imorgon eftermiddag.

Så jag och de minsta drog till dagis (nej, jag menar förskolan. Så klart.)

Idag var det dessutom superlätt att hojja iväg, med bara hälften så många i lasten. Rufus (tv) och Silas (th) vägrade dock lämna ifrån sig bollarna. Tog den striden väl framme vid dagis istället.