Jag ska aldrig glömma alla dessa ljuvliga dagar, påminn mig om mitt Ior-jag blir alltför överdjävligt senare mot november, eller så. Tänk er – fyra små pojkar, 8 skor (bara att hitta skoparen kan vara lite marigt), lika många vantar (varav några med senil-spännen på), mössor, halskragar, och allt som ska vara där under – långkallingar (bbllööjjoorr, räknar med att Malcolm bojkottat den skiten by winter), och allt det andra. In i bilen (lådcykeln ställer vi undan under snösäsongen), rodda så att ingen smiter ut på gatan, spänna fast fyra unga män i bälten. Därefter ev snöröjning/-skrapning av rutor (under detta kan t ex Lorentz drabbas av panik, och knäppa loss sig, och skrika, vilket föranleder att de tre andra också börjar gasta.
Efter detta så ska ett demokratiskt beslut fattas gällande soundtrack i bilen (det kan vara den här, eller denna som gäller, eller kanske den här, men inte en och samma låt för alla fyra). 
Resan är inte lång, typ 5 minuter. Men den kan ibland kännas som så väldigt mycket längre.
Väl framme vid dagis, så är situationen inte helt enkel, som förståeligt är; Silas och Rufus är ju så små att de kutar all världens väg (gärna åt varsitt håll), och både Malcolm och Lorentz vill gärna hålla handen, lite krampaktigt, så där. Ibland. 
Det är lite rodd att frakta godset i lådcykeln också, men så oerhört mycket härligare än att resa i snö, eller snöslask. 
(Undrar fortfarande varför man inte bara byter land, åtminstone under november till och med mars.)