Hur ska det gå?
Kommer Lorentz någonsin kunna lära sig att säga ’tack’ för saker och ting? Eller sluta att ha sönder olika grejer när han blir arg? Kommer Malcolm att sluta S K R I K A så fort något inte går som han vill? Kommer Rufus att skrika lite lägre än han gör nu när han är upprörd? Kommer Silas (och Rufus) att sluta dra i folks hår/hud när han/de söker uppmärksamhet? Var ska alla bo? Hur ska vi få plats i vårt hus?? (Och vad ska jag bli när jag blir stor? Har slutat som resturangchef. Det var egentligen kanske lite väl överentusiastiskt att tro att jag skulle mäkta med denna uppgift. Svinpeppad, med 4,5 års föräldraledighet i nacken – kunde jag inte inse min begränsning. Typ som när man snörar på sig joggingskorna efter ett längre uppehåll från desamma, och kutar lite för långt – och dessutom ikapp med varenda jävel man ser. Så blev det med cheferiet. Hoppas att allt går som en dans på dansmuséet – trots/tack vare min frånvaro.)
Vad händer med barnen när de käkar för mycket pytt-i-panna? Eller falukorv?? Vad ÄR det i kattmaten egentligen? Tänk om Silas och Rufus får jättekonstiga, inåt/utåt?-växande tänder för att de är nappsuckers? Hur ska man göra för att räcka till? När ska man hinna cykla med Lorentz? Simma? När ska man hinna sitta ner med bara Malcolm och liksom snacka? Hur ska det gå med Malcolms framtänder (som han slog i hos mormor i somras, och som nu är mörkgråa… Ska han få ha det som jag hade det med mina; mer eller mindre uppvuxen på Eastmaninstitutet.) När ska man hinna lära barnen vett? Hyfs? Laga mat? Lära sig fatta vad BRA mat är? Genusperspektiv? Läsa? Skriva? Räkna? Sparka fotboll?
Vissa dagar tänker jag på sån’t här. Jag går inte omkring och mår dåligt över dessa mina tankar, men grubblar gör jag. Kan inte summera det bättre än så.
Idag hade vi 5-årskalas för Lorentz. 13 barn kom hit, så all-in-all var det alltså 15 barn (+två småsyskon). Ett par-tre föräldrar utöver fadern samt undertecknad.
Ett gyllene tillfälle att ta en massa kort på olika Batmanoutfits (det var ett Batmankalas) och diverse ansiktsmålningar (som Charlotte gjorde så BRA), men inte fan gjorde jag det.
Alla barnen 
Det här inlägget var precis vad jag behövde läsa efter en hektisk helg själv med mina tre killar! Jag har liknande frågor, men lider av för mycket sömnbrist för att orka fundera. Inskolningen har inte direkt fått Dylan att sova mindre oroligt…
Du skulle ju kunna skriva en bok 🙂
Puh, Therese, ja, asså det är ju inte direkt piece of cake att deala med vissa åldrar… Jobbigt att du inte får sova ostört..! (Det kan jag inte klaga på här, i alla fall… Alla fyra sover som små stockar – tackolov. Annars hade jag gått under 😱)
Kanske ska satsa på boken! 😊
Hej, har de senaste dagarna sträckläst hela din blogg och du skriver helt fantastiskt. Hoppas du har massor av läsare och att någon plockar upp dig till nästa nivå så att du får ditt välförtjänta, publika genombrott. Och när det gäller just det här inlägget: Allt kommer att bli bra. Jag har visserligen bara två barn men känner så väl igen mig i många av dina tankegångar. Men allt blir bra för DU är bra. Allt blir som det ska.
Tack! Vad glad jag blir! (!)
Ja… Det mesta brukar ju lösa sig – på nå’t sätt – i livet. Detta med att ha så många individers framtid i sina händer känns ändå lite hm… läskigt, på nå’t sätt. Klarar jag verkligen av det här?? Och vissa perioder/barnfaser ställer frågan på sin spets mer än andra. Tack för pepp!