till materiella ting. Finns en hel brunn att ösa ur, och den kommer troligtvis aldrig att sina. Lite som ’Pojken med guldbyxorna’(s) brallor; man förstod inte hur det kunde gå till, men ändå dök det bara upp nya sedlar i fickorna. Det är lite samma här.
Nu var planen att fortsätta på Pindelmannentemat, men jag är lite less på den mannen, mätt, liksom. Så jag väver in honom i plastväven (det handlar tyvärr mest om det) istället för att tillägna honom ännu ett inlägg.

Plastfest, 2010. (Man kan säga att mängden plast i vårt hem numera står i paritet med plastkatastrofön i storlek med Texas i Stilla Havet.)

Någon liten snabb-fas hade vi med Toy Story.

I gudfars äkta 70-talsboots à la Woody framför Toy Story på TVn.

Det är inte så konstigt att Lorentz och Malcolm är Marveltokiga, deras far är det också. När jag träffade honom, kom det fram att han var (är) innehavare av inte mindre än 30 årgångar av Spindelmannentidningar. (Han saknade ett endaste nummer på 30 år, men det löste jag med att ge honom det i födelsedagspresent. 15 spänn. Billigaste presenten någonsin, säkert.)

Stolt far och (Venom)-son. Denne söte ansiktsmask fick Lorden av sin andre morbror i julklapp. Bland mycket annat från Marvels marvellous värld.

Innan denna fas, var det – för Lorentz del (och därmed också Malcolms) – följande perioder:
• Kiss (också detta ett arv av pappa; de var hans stora tonårsidoler, och urklipp och magasin, affischer, och lite sån’t fanns också det att hitta i farsans gömmor. Han är lite av en hamster. Barnens far, that is.) Lorentz lilla rum var vid två års ålder tapetserat med Gene Simmons bloddrypande nuna, Paul Stanleys Zoolanderansikte, Ace Frehleys alkoholplufsiga face, flankerat av ett elgitarrsskaft, och Peter Criss’ (på Gene och Paul) lite irriterade ansikte (tur att han kunde slå av sin vrede på trummorna).

Kiss. Ace, Peter, Paul och Gene. Dock högst osäker på om det faktiskt är Ace och Peter till vänster, ser ut som några stand-ins, men skitsamma. Man fattar ju helt och hållet fascinationen för en knappt 2-årig liten pöjk.

Malcolm fick mest hänga med, då hans spjälsäng var placerad i samma rum. Hoppas innerligt att han inte får trauman av detta.

Lorentz fick två Kiss-actionfigurer; Gene Simmons (vars ena arm han slet av),

och Peter Criss. Han fick en Gene Simmons-mask,

Malcolm som tomte inför Lucia, iförd Gene-masken. Sådan storebror, sådan lillebror.

en jacka full med Gene-patches,

Elli med Lorden iförd Rock-Renck-jacka, 2011.


Lorentz styr och ställer, igen med Rock-Renck-jackan. Gene är porträtterad både på ryggen och ärmen. (Som jag slet med den jackan. Så – ja. Man får skylla sig själv.)

och vi berättade kvällssagor som handlade om Gene och resten av bandmedlemmarna. Mina äldre bröder (som båda varit 70-, 80- och 90-talsrockers, delvis är de väl det fortfarande), gick igång på Lordens rockstajl; den ene gav honom en Kiss-tisha (som satt som om vore den ditlimmad på hans överkropp – han hade den JÄMT på sig),

Lorden med sin absoluta favorittröja. (Fortfarande, f ö. stl 2 år, men ligger kvar i Lordens garderob.)

och den andre en Gene Simmonsdräkt;

Med tungan rätt i mun. Jävlar, vad han övade på fingrarna.

På 3-årsdan satt de. (Foto av Elli)

Den penalistiske storebrorsan. Någon gång strax efter jul 2011.

Kiss figurerade kvar som en viktig ’läskighetsfaktor’ för Lorentz länge. Istället för Benny-böcker, eller så, läste vi Kissfanzines och av en ung makes dyrt förvärvade Kiss-tidningar, om kvällarna. 

• Dinosaurieeran tog vid. Nog för att Gene Simmons liknar en gammal skräcködla, så möjligtvis påverkade detta Lordens faiblesse för dinosaurierna. Det där gick man ju igång på själv, det är ju svindlande spännande, JÄTTEödlor/hajar/varelser som klampade/kröp/simmade/flög omkring på/över jorden för miljontals år sedan. Vi läste Sarah Sheppards böcker på repeat om kvällarna, och det köptes Schleich och Papo-figurer för en smärre förmögenhet. (But why..?)

Clash of the titans: Lorentz i julklapp från Charlotte på julafton. En helt fantastisk, av henne sydd, Stegosaurusdräkt. Malcolm i Lorentz Spindelmannendräkt. I bakgrunden en dinosaurieväggtapet från Naturhistoriska. Ännu mera pärlor för svin. Nästa dag sa Lorentz: ’Jag har tröttnat på dinosaurier’. Jahapp. Tack för det.

Lorentz utanför dagis i december förra året. Iförd ’Svarta Spindelmannen’s mask, och med den obligatoriska Spinosaurusen i ena handen. Också den hade hans snälle (och lite av Lorden lättmanipulerade) morbror och gudfar köpt. Den sov han med i sängen, och hade med sig hela tiden. Om man ropade ’Lorentz!’, fick man till svar: ’Jag heter inte Lorentz, jag heter Spinosaurus!!’ Mycket förvirrande.

• Nästa fas var hajfasen. Det skulle vara vithajar, hammarhajar, de förhistoriska Megalodon. Det var som att mina söner (ffa Lorden) ville DÖÖÖ om han inte fick en haj i badkaret/på tapeten/på tröjan, etc. Och – dum(-snäll) som man är, så lydde jag. Inte allt, men alltför mycket. Jag tror dock att jag hade börjat fatta att jag var hårt manipulerad, och att jag bäddat för mig själv med MASSOR av knäckebrödssmulor… och som jag bäddade, fick jag ligga. Dags att börja sätta ner foten lite. Men det finns ju andra kossor att mjölka…

…såsom morbröder:

BFFs. På 2-årsdagen fick Lorden en helt egen Spindelman av gudfar/morbror Martin och Elli, som dom kånkat med sig från New York.


Det var nog hans första sanna kärlekshistoria.

(Varför gav jag mig in på detta faslisteri…? Det är lite som att försöka härleda trasorna invävda i en trasmatta. Svårt. Väldigt svårt.)

Malcolm är inte den som inte hakar på husets trender

Soft kille. ’Frankie says relax’, står det på tröjan. (Malcolm döljer sig under masken).