Vi har en del lego. Inga kubikmeter, men kanske en (knapp). En stor del av denna halva kubikmeter är de allra minsta bitarna, som är liksom EN legoplupp. Jag skulle säga att detta utgör typ två liter. Det gör, att Lorentz och Malcolms rum blir som en absolut livsfarlig plats för Rufus och Silas, men var vill småbröder vara, om inte i sina äldre brorsors rum…? (Eventuellt i storebrorsan Axels rum, men det ligger liksom utom räckhåll, i källaren, och Normas rum är det ingen [inklusive jag] som törs närma sig. Hon har markerat revir – sedan Lorentz födelse, typ. Fullt begripligt. Hon kände väl vad som komma skulle, den lilla tösabiten.)
I alla fall. Detta med Lego. Det är ju kul och bra, på så många sätt. Men med allt det Lego som ju finns inom räckhåll för Lorden och Macdaddy (i en låda under sängen), varför är det EN enda Legobit (okej, Legokille – med armar, huvud, och hår/hjälm/keps/hatt/pirathatt som de ska tjafsa om)??

Dessa lådor (samt – det mest åtrådda – ’mamma, kan du ta ner Legohuvet?’, som jag känner att jag måste ha koll på – oftast strategiskt placerat högt uppe, på en hylla), innehåller Lego.

Denna låda innehåller Lego.

Detta bord har av mig (och Ingvar K.) byggts för Lego (-byggen, trodde jag) (Kanske kommer…) Just nu, verkar det vara mest inne att  laborera med olika gubbar/huvuden/armar/hår.

Men det är bara DENNA kille – ENKOM – som gäller. BARA.

Denna kille. Mycket tjafs (!), alldeles för mycket tjafs, om en och samma kille.

To be continued.