’Vad gör man om dagarna när man är sjukskriven?’, undrade idag Babban, vår helt fantastiska före detta dagmamma. Har varit Enskedes mesta dagmamma i 32 år, och har nu vid drygt 66 års ålder bestämt sig för att pensionera sig. Babban har fött 6 barn, varav en liten pojke dog i leukemi vid fyra års ålder. Hon har varit ensamstående, i ett litet parhus här på vår gata, med alla sina barn (varav två varit hockeyproffs… fatta alla skydd, och grejer, och… ja.) Hon har åtta barnbarn, och är helt otrolig, på så många sätt. Hon joggar, rensar rabatter, tar (god) hand om barn och barnbarn, sig själv, och sitt fina, välskötta parhus. Skönt för henne att få bara softa, ligga i hängmattan, och rensa rabatter – hur mycket som helst – om någon vecka.
Hon svarade på sin egen fråga, ’jo, jag förstår att det kan vara en del tvätt, och annat, när ni är så många.’ Men det fick mig ändå att tänka till…

Min senaste (och jag svär – SISTA I LIVET!!) antibiotikakur, innebor 6 kilos (ofrivillig) viktnedgång (vätska och muskler är ju det man tappar i detta läge, och det vill man ju liksom inte bli av med) på två-tre veckor, eftersom magen brakade ihop helt, så det där med att dra på sig löparshortsen och ge sig ut, eller sätta på Tabata-timern i telefonen, är mentalt – och fysiskt – omöjligt.
Eller har i alla fall varit. Nu mår jag faktiskt bättre! Igår kollades mina öron, och passerade ua. Jag kan inte i ord beskriva känslan av detta…! Är förvisso fortfarande lite hearing impaired på vänster öra, men det hör tydligen till. Kan ta ett tag innan vätskan försvinner från mellanörat, så man får ha lite tålamod. (…) Fick dock veta igår hos ännu en öronläkare, att mina bihålor är defekta, och behöver korrigeras kirurgiskt. Jag tänker: kan Silas, då 11 månader, sövas och få små rör i sina trumhinnor, och inte vara det minsta ledsen/upprörd varesig före eller efter (ink. två brustna trumhinnor! – jag grääät av smärta när min ena brast! 41 år gammal…!), så måste väl ändå en 41,5-årig örontant klara av lite bihålekirurgi. Allt för att ladda inför nästa års dark ages. Oktober till och med mars/april ställer alltid samma fråga till en: Varför.Bor.Vi.I.Sverige? Särskilt sedan man fick barn. Barn, som allra helst vill ligga i en bassäng/hav/pool/vattenpöl, och barn som frågar en i början av januari (när julkulet är passerat) ’När är det sommar?’, och sedan upprepar samma fråga 91 morgnar till (när man skrapar bilrutan från is, eller skottat snö, hållit på med overaller, vantar, halskragar, långkalsipper, and god knows, i en dryg timme före avfärd mot FÖRSKOLAN [Obs! ICKE ’dagis’!); dessa individer är i kraftig majoritet i familjen, och dessutom tror jag att pappan faller in under samma ram, och jag med. Så LET’S MOVE..! Sydafrika, San Fran, Singapore, Hong Kong, Taiwan, Mallorca – jag är med på precis vad som helst (utom oljebältet, vågar inte, bodde i Kuwait på 80-talet, det var magiskt! Men nu vet man ju inte om man törs, liksom. Det gäller väl i och för sig hela världen… Sydafrika, San Fran…) Vi stannar här ett slag till, men jag är ganska övertygad om att en eh… vacker (…) dag i november om ett år eller två, så sätter vi ner foten, och skiter i det här.

Fatta att ta med sig sina kids på safari i Sydafrika, och stöta på hen så’n här? (Äntligen […] fick man användning för det lite[……] obegripliga ordet ’hen’)

…eller detta… Alltså – hur mäktigt vore det inte att liksom ha sån’t här inom ett förhållandevis kort avstånd…? Fortfarande (enl. Google) Sydafrika.

Funkar också.

Inga problem med det här heller.


Man kan ju skönja hur jobbigt han har det här, Machiavelli.

Är helt övertygad om att posern Lorentz (th) tvingade sin lillebror Malcolm, att ’Le, mamma tar kort!’
(Annars får du ingen efterrätt, typ.)

Man får se. Om man lever.

Mvh,
Ior