Jag vet inte vad jag ska säga. Försöker att inte vara en Ior, men vaff…
Asså – i onsdags åt jag den sista tabletten av min femte (!!) antibiotikakur. Doxyferm. Ska vara stark skit. Räknar med att det borde ha tagit död på sinuit-, otit- och skitbaciller. Hade tydligen en hel flora i näsan. Remitterades till magnetröntgen av sinus (=bihålor), behöver sannolikt genomgå kirurgi för att öppna upp någon nasal passage. Känner bara: Jahapp. Inget biter på mig längre. I don’ care. Jag är gjord av stål. I am superwoman.

Kanske inte. Fast bra nära.

Idag är det påskafton. Men vi bestämde oss för (eller jag; maken är militant ateist, och skiter fullständigt i påsken. Jag ÄLSKAR påsken! Bästa godiset, bästa maten, fina färger, vårlig feeling [well, kanske inte just i år, men normalt sett]) att skita i påsken i år – vi har inget kök, etc., inga blomvaser, och ingen plats i byggdammet. Eller – byggdammet KAN inte upp-pimpas av påskliljor, snarare.
Men påskägg skulle ju barnen få. Och det fick dom. Axel och Norma har övergivit oss, till fördel för sin mor, det är ju lite stökigt och skrikigt och blöjbajsigt här för tillfället, men Lorden och Mackis fick varsitt rejält. Ber just nu till högre makter (dubbelt – eftersom maken inte ställer upp på sån’t) att det inte var kräksjuka, utan godisoverload som gjorde att Macdaddy spydde en och en halv liter puke när vi käkat lunch på Stadsmuséet (varför existerar detta S V I N T R Å K I G A ställe??) Malcolm: ’Jag lapade, det kom lite kläks…!’, jag: ’Oj…!’ ’Mamma…!’ Jag: ’Ja…?’ Mac: ’Hjälp!!’ Jag höll upp mina skålade händer framför honom, och där kom syndafloden – var tvungen att ta till min lunchtallrik till slut, för kräkstsunamin hade liksom ingen ände. På din dödsdag, Jesus.

Cheezus.