Okej. Tredje antibiotikakuren sedan början av februari.
Vaknade i måndags, eller om det var söndags, med ett LOCK för vänster öra. Detta hade föregåtts av en veckas fruktansvärd halssmärta, och sedvanligt förkylningssnor, och jätteonda förkylningsblåsor i munnen, som jag gått och gnällt över, och självömkat mig över (det är liksom ingen annan som tycker synd om en, så då får man göra det själv). Dagen efter – vilken helvetsdag det nu var – fick jag en FRRRRUKTANSVÄRD smärta i samma öra. Misstänkte först att jag kört lite för hårt med koksaltsnässköljningssprutan (världshistoriens längsta ord…?), då kan det liksom läcka in vatten på nå’t jävla vänster liksom in i örat. Men sedan satte det igång; bultade, smärtade och gjorde verkligen våldsamt ont. Jag hade dödslängtan. Skojar EJ. Sant. Har aldrig varit med om liknande smärta. Det kändes som om jag hade en evil visdomstand liksom inne i huvudet.

Rufus hade tid hos traktens öronspecialistläkare samma dag – för en av mig avkrävd rutinkontroll (tänkte att eftersom hans identiske tvillingbror, med vilken han delar DNA-uppsättning, har haft så mycket problem med framförallt sitt ena öra, utan några som helst symptom [brusten trumhinna TWICE, utan minsta pip] och dessutom skulle operera in rör dagen efter, så var det väl lika bra.)
Smärtan denna dag fick mig att bli totalt egoistisk – jag sa i telefonen till sköterskan: ’Vi får ta Rufus en annan dag (han hade ju faktiskt inte uppvisat några besvär… eh… han heller… hm…), jag MÅSTE få en tid NU’.
Vi kom dit, jag och twinsen, läkaren kollade med otoskopet, och sa ’Oj, oj, OJ! Jag ser hur det pulserar där inne, och vätskan… Jag suger bort lite.’ Sagt och gjort, det blev inte mycket bättre. Jag fick recept utfärdat med antibiotika och smärtstillande. Det blev omedelbart bättre efter dom ordinerade två tabletterna, efter några timmar. Hör i princip ingenting på vänster öra, och det kommer troligtvis vara så några veckor, och jag måste äta smärtstillande regelbundet (tänkte skita i det i natt, men vaknade av helvetessmärtan klockan 4…)

Än en gång fick det här mig att fatta hur lite man liksom går omkring och uppskattar saker och ting när dom funkar. Jag längtar SÅ till mitt öra är fungerande, man känner sig skitflummig, som om man är inne i en burk, starka ljud liksom ekar, man blir väldigt lättirriterad, (inte en helt optimal situation som mamma till fyra små pojkar, och bonusmamma till två basketdribblande tweenies). Örat är ett jävligt känsligt organ. Jag kände mig yr, och lite allmänst extrasnurrig i onsdags (räknade jag nu ut att det var som det var som värst; dagen efter opererade man in rör i Silas bägge öron).

Mycket fokus på denne krummilur just nu, på så många sätt.

Önskar att min spirit kunde vara lite mer uppåt, men faan. Är less på det här nu, faktiskt.
MEN det var väldigt mysigt att kvalitetshänga med bara Silas, man gör liksom inte det så ofta; har ’bara’ en bebis. Ha Silas i bärsele, som han somnade sött i

Silas sover i selen

Måste hinna med några mer så’na häng innan jag börjar knega, och gossarna inte längre inryms i bärsele. Det var verkligen supermajjigt. Allt gick bra, det är ju ett högst ordinärt rutiningrepp, fast läkare sa att det faktiskt var ganska ovanligt med patienter under ett år. Dubbla öronrör. Vetefan om jag kan sova riktigt gott om natten förrän Rufus också har rör i öronen.

Konstaterar därmed att jag vid 41 års ålder har ett öga med 30% nedsatt syn (det högra) på grund av en cerös chorioretinopati (= en blåsa inne i ögat, ofta orsakad av hög stress), laseropererades på SÖS för typ 5-6 år sedan, och ärrbildningen efter detta har lett till en försämrad syn, en avslagen framtand, samt ett icke (för tillfället, i alla fall) fungerande öra. Men jag har fyra fina små grabbar…! Hoppas att dom wind up with fungerande sinnen, och hela framtänder, bara…