Idag skulle Silas ha opererats. Inget större ingrepp, utan för att han ska slippa alla dessa öroninflammationer och perforerade trumhinnor, så skulle han ha fått ett rör i sitt vänstra öra.
Men – precis som maken förutspådde efter natten som gick (själv sov jag som en sten, kanske särskilt djupt med tanke på att jag kvällen innan var på ’tjejmiddag’, och förtärde en större mängd vitt vin : O ) – så var Silas i lite för risigt skick för att kunna genomgå sövningen. Han rosslar likt en mindre skördetröska, och är snorig och hostig. Just sövning är ju faktiskt ett riskmoment, och även om detta ingrepp är superrutinigt, så är det ju – precis som narkosläkaren sa – onödigt att chansa. (Självklart insåg jag att beslutet var rätt, men arrangemang med barnflicka, timing av dagislämning, runtirrning med fet bil i Skärholmens Centrum, samt 45 minuters lost in translation var i alla fall lite förargligt.) 
Just nu är både Silas och Rufus oerhört gnälliga, och vill bli runtburna mest hela tiden. Lite svårt, för dom väger väl runt 10-11 kilo. Men så säger jag till dom: man får turas om. Tror inte dom hajjar. Men det är liksom det mantra vi rabblar här hemma med olika små grabbar. Kanske beror gnälleriet på att deras krypyta förminskats från runt 100 kvadrat till kanske hälften, i och med följande:

Spisen står i hallen, micron, kaffebryggaren, diskmaskinen och vattenkokaren i källaren, och kyl och frys i den s.k. matsalen. Vattenkran enbart i källaren. En 30 kubikmeter container står på garageuppfarten, och – jeez vilken röra! Men jag tänker – vaffan. It ain’t nothing … NUTTIN – jämfört med hösten och vintern som varit, och JÄVLAR vad skönt det kommer vara med vår OCH nytt kök! Typ samtidigt! Men trist för småkryp att inte kunna få jobba med motoriken på lite större ytor, så klart.

Hej då, gräsliga kök (som jag mått illa över i 8 år!) Mvh, Mickan, Solsidan

Kruxet är, att när man har ett tjog ungar, och en man som jobbar en hel del, så har man inte speciellt mycket tid att tänka till över hur man faktiskt vill HA det. Man vet på ett ungefär, jag har väl samlat ’inspirationsbilder’ i 8 år, byggt mitt mood board i huvudet, men att sedan göra praktik av teorin, och verklighetsförankra sina drömmar och fantasier (samt tillsammans med sin man hitta den gemensamma lösningen som båda gillar och trivs med. Eller tror att vi kommer att trivas med – det är inte a piece of cake.)

Dt är kanske det mesta I-landsproblemet EVER, och är väl egentligen inget problem. Men om vi nu gör den här grejen EN gång, så blir man ju lite nervös – tänk om man ångrar sig? (Jag – vi – skiter i huruvida vi får vara med i Sköna Hem eller ej, men vi vill att det ska funka bra, och – så klart – vara lagom fräst [som Lorentz och Malcolm säger]. Man kan summera min inställning: som före detta reklamare, är jag livrädd för denna schablon:

Ljust och fräst.)

Inget emot carrarramarmor, sjuanstolar, superellipsbord, Eamesfåtöljer, Globalknivar, färgkoordinerade bokhyllor, och Svenskt Tenn. Verkligen inte. I love it all. Men vi tycker att det känns skönt och kul att vi (ofrivilligt) behövt vänta på att göra denna make-over. Vi har liksom känt efter (och dessutom utökat manskapet med 200%…), och är SJUKT glada över att Ä N T L I G E N få fixa till detta kök , med låtsaslönn (bok? same shit)-parkett, ett kakel som det står ’Pepes Pizza’ på, och allmogefeeling på skåpluckorna. Med mera. Nog om detta, det känns i alla fall svinmäktigt.

Lorden och Macspider är i toppform. Axel och Norma likaså, dom ska dra til Romme och åka skidor/snowboard imorrn. Taggade som fan. Axel kom just på (kl. 20.26) att han inte har någon hjälm. Bussen avgår från skolan klockan 06.05 imorrn bitti, Axel fyller 14 år den 5/3. Say no more.
(helt irrelevant, men SCHUKT kul.)