Ja. EN frisk dag fick vi. Jag säger det: radera november till och med februari. Bara TA BORT!

Malcolm hade igår en frisk, glad dag. Bad om mera makaroner och köttbullar (efter portion ett), och en banan, och skrattade och var sitt gamla, fina, glada, goda (underbara – sorry, men han är helt lovely unge) jag. MEN. Så kom natten.

Vid midnatt grät han till (händer inte med honom – om det inte är något som är väldigt fel), och så klockan 1, 1.30, 2, och så fortsatte det. Klockan 3 insisterades det med välling (vilket är oerhört – bara – ovanligt med denne unge man). Jag insåg (lite sömndrucken) att det var lika bra att lyssna. Lyda. (Ibland vet man som vuxen att man kan bestämma, ibland – not.)
Morgonen kom, alla somnade om, frid och fröjd (eh…), men – Malcolm var kokvarm. Eller ’bara’ 38,6. Men hemma skulle han vara.

Väckarklocka kl. 6. Och så blöjor på alla (…) små tvillingar (det är ju någonstans tur, bra, och så vidare, att dom är två, och inte t ex tre?!?), Macdaddy, och så välling till fyra små snubbar, väcka tonåring, pussa tolvåring (dom är så fina, di där stora), och se’n – när Jesper dragit till jobbet, och det var dags att klä på olika killar (ej ton- eller tolvåring), så såg jag det:

Vår lille älskade Macintosh (det blir så, när man kollar kort på sitt barn som ligger på sjukhus…)

Maclolm var/är obviously sjuk.

Skjuts av Lorentz, uppsvullen Malcolm, Silas, Rufus, samt Arek (vår eminente byggman/chef/all-in-one); stop 1: dagis. Dumpning av Lord på dagis, stop 2: Ersta sjukhus (Jesper glömde sin mobil hemma, och kände sig ’naken’ […]), makens 3-sekundersobservation utanför bilen, av en av sina fem söner: ’Åk till akuten!’ [F**K!!!), stop 3: Fredells (köpa fog, till badrumskakel), hem (med byggman samt fogmaterial), stop 4: Sachska Barnsjukhuset med AKUT SJUKT BARN!

Sachska var fullt av elände och snor, och god knows. Jag spritade händerna var 30:e sekund (samt Maclolms små nävar). Men: thank god (nej, jag är inte kristen – samma sägning som min man säger JÄMT när han droppar att han har sex barn) att jag kom ihåg iPaden. Och laddaren till densamma. Vi fick vänta en stund, men verkligen inte länge (man har ju varit på Sachska förr, om jag säger), fick eget rum, och Malcolm lades in.

Emblasalva all over the place – på tre ställen. Och då vet man, som mamma, att då blir det inläggning. Vi har varit med förr, med Mac. Han låg inlagd i 8 dygn (!) när han var en typ 1-åring. Myelit. (Googla på det.)

Malcolm fick en Ipren, blev glad, var i topp, (så att folk i väntrummet , med svårt sjuka barn, drog på smilbanden. Om ni hajjar.) Detta var runt 12-13-tiden (när man själv fick en sugardip i och med utebliven föda). Nu minns jag inte doktorslingot – trots att jag skröt om att jag är läkarbarn, och dito fru, men – anyhow – Malcolm lades in.

Nu var han i toppfrom. Mitt lilla hjärta (sorry – det blir så när man ser kort på sina sjuka små kitos…!)

Och det här är flummigt, men: det första jag tänkte på när jag SÅG (efter ett antal blöjbyten) (och ja: jag vet att jag inte är Octomom) mitt älskade lilla barn (sorry), var denne karaktär. Flummigt, för att Eric Stoltz i filmen ser för täskig ut, och mitt älskade lilla masterpiece (förlåt) – inte. (Inte för att det spelar någon roll – hur man ser ut […], men…)

Till och med öron-näsa-hals-läkaren, liksom garvade till, och sa: ’Oj! Så här ser han inte ut i vanliga fall, va’ ?!? Nej. Inte.

Ja, asså, nu beter jag mig som om det vore som om MacDaddy vore SVÅRT sjuk. Vilket jag hoppas (och räknar med) att han inte är, men HAN ÄR INTE HEMMA…! Det känns jättekonstigt. Lille plutt (förlåt). Men pappa är där. Så han är i goda händer.

Okej. Lorentz somande i vår säng. Med feber.

Ja, hell, asså – föräldraskap – no piece of cake. 

(Och imorrn bitti: utoperation av min högra framtand.)

Man glömmer bort att man själv kan ha problem. Det är liksom INGENTING jämfört med los kitos’ problem. I N G E N T I N G.

(Detta inlägg kan vara en aning osammanhängande. Inspirerat […] av ett par–tre glas rödvin) Sorry för det också.