Mellan raderna i detta forum kan det hända att det framgått att vi har lämnat en period av Dark Ages bakom oss. Känns som om livet har gone motherfucking medieval upon our asses. Allt ifrån sönderbackad bil, till sönderslagen tand, dubbla trumhinneperforeringar på Silas, tripla kräksjukeepidemier, influensa, and god knows – bara allmän tokstress – ledde mig in i en nattsvart abyss.
Jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression efter en månads insomnia innan jul. Fick medicin, och har efter ett par veckors illamående (så som jag misstänker att gravida som mår illa mår, men tack och lov är det inte orsaken till mitt illamående, utan medicineringen), känner jag att jag börjar bli lite lättare till mods. Nu vill jag inte på något sätt kalla mig själv för deprimerad. Men när detta drabbar, kan man (tydligen) bli oerhört ljudkänslig, ha svårt att somna, och i allmänhet vara lite mer problemorienterad framför lösningsorienterad. Har grubblat mer än någonsin förr, och har haft en enorm framtidsångest.
Nu råkade det idag vara blidväder, vilket – bara det – fick mig att känna mig mer uppåt, jag drog på mig min fantomenstass, och tog en långpromenad i och med dagislämning. Nätterna funkar allt bättre (som sagt – alla sover! Det är bara jag som har en troubled hjärna.)
Alla barn är friska, maken har en man cold, men jag ser ljuset komma. Snart är det vår. Tror jag.

Någon mindre klyschig bild än denna kan jag inte komma på i min lite uttorkade hjärna. Men den är onekligen beskrivande för min känsla.