Speechless in Enskede

Mår allt bättre, men rösten… Ha ha, känns som om någon försöker säga något till mig, typ: ’Håll käft!’ Men inte fan gör jag det. Jag pratar på. Eller viskar, snarare… Lorentz tycker att jag låter gullig när jag pratar. Tar det som ytterligare ett tecken på att jag kanske annars gormar för mycket.
Den senaste tidens sjuka har tärt på krafterna. Så mycket att inte ens jag – husets egna papparazza (heter det så i kvinnlig form? Borde det, tycker man) har orkat ta fram iPhonen och ta kort, så bildmaterialet till veckans poster är mycket svagt. Eller snarare obefintligt.  
Vad händer annars? Rufus är extremt gnällig; antingen beror det på en infektion i kroppen, eller så beror det på att han inte – som Silas – har totalknäckt krypkoden, och därmed är enormt frustrerad över detta. Silas mår typ som vanligt. Lorentz är i högform, och kläcker både roliga sägningar likväl som olika moves. Malcolm är olycklig. Han hade hög feber i fem dagar, låg helt däckad i torsdags (sov i 20 timmar på ett dygn), och har inte kommit in i matchen än. Så har vi det. Helt okej, för att vara i slutet av januari (tillägger ett PEPPAR PEPPAR, eftersom jag börjar bli skrockfull på ålderns höst).
Image
Nöden har ingen lag. Husrenovering kräva färd till Fredells byggvaruhus, sjuk liten Macka fick sova i varuvagnen. I vagnen utanför bild sitter två små twins och plirar med sina små ögon.

Man börjar ju lära sig det här nu: november till och med februari = sjukdomshell. Man ska inte umgås med NÅGON (framförallt inte med dom som har småbarn, och ABSOLUT inte dom som har små tvillingar som kan bli smittade av den monstruösa bakterieflora som vårt hem innehar. Kanske inte hemmet i sig, men dess invånare). Så nästa mayhemmånadsperiod 2013-14: ISOLERING. 
I natt var Jesper jour. I morse – efter 9 timmars typ ostörd sömn (HURRAA!) – plockade jag upp unge efter unge ur olika sängar, och så här såg Rufus ut:
Image
Kan vara världshistoriens sämsta kort, men jag skyller på fotografens obefintliga ork och kraft att ta 40 bilder av samma motiv (för att få till EN okej – som man brukar få göra); Rufus hade obviously haft näsblod under natten, och såg ut som om han hade varit i slagsmål… Blodiga små nävar och ett blodkletigt ansikte… Lille plutt. 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s