One down, three to go

Sitter nu på våning två i vårt hus. Den våning där (nästan) alla  barn sover (tonåringen Axel har ju sitt hang-out i källaren). Silas har knoppat in, Rufus nästan, Malcolm också nästan, men Lorentz omfamnar – motvilligt – tröttheten. Jag hör hur han ligger och gäspar, men emellanåt dunkar han en fot i väggen, som för att visa att han faktiskt inte alls tänker släppa mig fri. Fri från pinnstolen utanför hans och Malcolms rum.
Dessa nattningar, alltså. Dom driver mig till vansinne. VANSINNE! Detta med att behöva sitta utanför ett rum, för att en gång var 7–15:e minut bli ropad på; ’Mamma!’ Jaa, lilla gubben..?’ Paus. ’Heej.’
Alltså – först läser vi bok (varannan kväll Jesper, varannan kväll jag), och så berättar man en saga, oftast är det Lorentz som dikterar/regisserar karaktärerna  (just nu: King Kong, för det mesta en Spinosaurus. Och en växtätare),
Image
Lorentz har en faiblesse för ’vackra’ flickor, samtidigt en enorm fascination för lite farliga, läskiga grejer. King Kong, helt enkelt. Hans nya nick name, för övrigt.

och ännu en parantes: (Malcolm brukar allt som oftast somna lite tidigare, annars vill han ha med Venom, Spiderman, Wolverine, Lizard, Hulken, The Thing, Gamen, Gröna Trollet [Glöna Tlollet] och Carnage – alla Marvelkaraktärer).
(Sjukt trixigt att få in hela det gänget i en och samma saga. Särskilt när Ingmar Bergman [Lorentz] lägger sig i och ska ha med en Spinosaurus, eller King Kong samt dennes tjej [tror Lorentz], ’Jessica’)

Image
(Tror att dom borde vara där inne i högen, hela Marvel-posseet)

Men om man lämnar sin pinnstol… ja, vad händer då? Ingen vet riktigt. Men mycket tyder på att det blir ett jävla rännande i trappor, upp och ner och upp igen. Och ner. Så vi har faktiskt inte orkat ta den striden. Och man kan ju sitta och läsa en bok (just nu: Camilla Henemarks ’Adjö, det ljuva livet’ för min egna del, och Ace Frehley-biografi för Jeppe) (Tipsar, för dom som gillar endera av dessa tu). Och kela med extremt kärlekskranka katter. Och bara försöka tänka att snaart. Kanske. Snart sover dom.
(Tror att vi har two down nu…!)
Dessutom så är jag så föribannat glad att alla barnen – alltsomoftast – sover. Hela natten lång. Okej, Lorentz kommer ofta in med täcke och kudde under armen mitt i natten, vilket är HELT fine. Och om han råkar klaffa in Malcolms ytligare sömnsjok, så får Malcolm panik, och insisterar på att bli eskorterad in i vår jättesäng. Det gör Jesper gladeligen. Typ i sömnen. Så det stör inte det heller.

Igår inträffade det värsta – ever – jag varit med om som mamma. I vaket tillstånd (var ju sövd när Malcolm förlöstes med snitt, och kom ut livlös – i 5 långa minuter).
Jag befann mig i badrummet. Jag hör hur en bebis ramlar ’duns’ med huvudet i golvet. Skrik. Jag gör mig redo för att komma till undsättning, men alltså – bebisar ramlar ibland. Så jag hetsade inte, men skyndade. Under tiden hinner jag höra du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-duns. SKRIIK. Jag KUTAR. Tänk Flo-Jo. Men för sent. Och så mera skrik, Malcolm – i panik – ’Ma-ma-ma-a-amma – ha-ha-han ram-mla-de…!’ Längst ner i källartrappan – nymålad och extrahal, och hård, och blank: där ligger en – tack och LOV – GALLSKRIKANDE Rufus. 13 trappsteg ner. Vilken dödsångest jag hade. Trodde jag skulle dö. Alltså på riktigt.
Längst ner i trappan har vi klinkergolv. Alltså typ sten…! (Malcolm berättade senare på dagis för Olof, eller ’lilla flöken Olof’, som Mac Daddy kallar honom, om hur Rufus ramlade jättemycket ner i en stenhög på morgonen…!)

Rufus skrek. Han levde. Det är inte lätt när man är tonåring, och bor här varannan vecka, att hänga med i sina tvillingbebisbrorsors motoriska utveckling. Och dom grindar vi har för trapporna, har liksom legat i träda (eller vad det heter) nu i nå’t år (dom finns, men används inte), Malcolm fyller ju tre i maj, och har gått själv i dom se’n minst ett år tillbaka. Stackars Axel. Som jag skällde. Men se’n kramades vi. Och inga mer ostängda grindar, kom vi fram till. (Vi över 10 års ålder hoppar häck här hemma numera.)

Och Rufus, efter en stunds famnhäng, mådde bra. Han och Silas kröp omkring i hallen och skrattade högt och ljudligt. Så – hur oansvarigt det än kan låta – efter telefonkonsultation med maken per telefon, konstaterade vi att hänga på akuten i x antal timmar med två bebisar samt en 2- och en 4-åring med såvitt jag/vi kunde bedöma – HELT friska barn, det skulle inte gagna någon. Men jag höll såklart extra koll på Rufus. Hjärnskakningssymptom i form av t ex kräkningar…. Men inget. Allt han fick efter detta var denna:
Image
En bula.

Se upp för trappan! Vilken trappa-ppa-ppa-ppa..?

Nu sover dom. The sounds of silence. SÅ ljuvligt. Klockan är 21.05, och Jesper började läggningen klockan 19. Jag tog över, eftersom Norma behövde eskort till mamma Jenny för att hämta grejer.
Så har vi det om kvällarna. Fast vi ses ibland, typ lördag eftermiddag, jag och maken.

 

P.S. Och så vaknade en stekhet Malcolm. Feber. 22.02.

 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s