Ja helvete – bloggen, ja.
Lite mycket nu. Tror inte ens att jag tagit ett kort på ett par veckor, inte ens Instagrammat.
Kom ju överens med mig själv – och eventuell(a) läsare, att jag inte skulle hålla på med ursäkter och så vidare ifall bloggen skulle bli åsidosatt. Man kan säga att den hamnar en bit ner på priolistan – efter blöjbyten, vällingmakning, skottning av snö, åkning till tandläkare för lösning av crackhorakäft, reparation av krockad bil, tröstning av små pojkar, inköp av julklappar, inslagning av domsamma, samt typ ett tjog minst lika viktiga grejer till.
Nu såhär ett par dagar efter doppardag och allt vaffan den kallas, så är pulsen något mer stabil, magsyran likaså, och man kan pusta ut lite. Julen förflöt väl. Alla barn fick paket en masse, mamma/mormor var här, och morbror Martin också (men vi saknade Elli, som firade jul med sin mamma detta år), och maten fanns. Hade gärna lagt en lite mer kärleksfylld (och inte utbrändhetsstressad) touch på det hela, men det här året och den här julen var för min personliga del mest pur överlevnad. Bombnedslagen har haglat den senaste månaden, och jag är faktiskt mest glad över att vara vid liv och stå på benen. Drömmer om att ha ett julhem som doftar hyacint, nejlika, kardemumma, pepparkaka, kryddpeppar (köttbullarna), apelsin, saffran, och glögg, och pappas så viktiga sillsallad, med amaryllisar på parad i fönstren, och grandoft (istället för den gran av dammig plast som står i ett hörn). En vacker dag, så.
Så länge får man låta sig (propp)mättas över alla ens vänners idylliska julfirningar i olika sociala medier… Och framförallt – mina glada barn. Dom har ju ingen aning om hur det ’ska’ dofta, eller se ut. Dom är svinnöjda med sina julklappar. Och pappas knäck. Och det är väl egentligen det som är viktigt.