Jag inser att man har haft en välsignad tur. Våra barn sover – alla fyra! Eller alla sex…! Axel sov för övrigt sin sovmorgon igenom drillning i betonggolv tre meter ifrån hans säng, vi renoverar badrum på ovanvåningen. Till slut fick jag ringa till byggkillen (jag var själv och lämnade bil på verkstaden) och be honom väcka den sovande tonåringen. Det är olika, det där. Själv vaknar jag av en bebisgäspning, typ. Och Rufus och Silas drillas av sin far om natten att lära sig somna om själva, utan nappinstoppning. So far so good, vi får se hur natten som kommer går, eftersom Jesper är jour, och jag är själv med alla fyra. Lorentz och Malcolm slaggade hela natten i eget rum, själv fick jag 8 timmars sömn. Jävla tjat om soveriet, men det är fanimej ryggraden till överlevnad.
Och det är då jag tänker på min tvillingmammakompis, vars första födsel var en dubbel. Alltså hur i hela helvete klarar man av att bli mamma för första gången med twins?! Det fattar jag INTE. Det i sig är beundransvärt, men se’n grejen att dessa två fina små dudes VÄGRAR att sova. Dom skriker istället. Nu är dom drygt 7 månader, och dom första tre-fyra månaderna, skrek dom nonstop. Deras mor och far kämpar på i sin tvåa (dvs – nowhere to run), och är helt slut. Vad GÖR man i ett så’nt läge? Hur klarar man sig? Var kan man få hjälp? Och jag kan bara tänka mig att BVC säger: ’Allt är normalt, alla är olika, blaa, blaa…’ Ibland hatar man BVC. När dom är sådär ryggradslösa. Lite jävlaranamma skulle liksom inte skada. (Fan, vad jag svär idag. Ska skärpa mig.) 
Mamma och pappa tröstar ju knyttena, men vem tröstar mamma och pappa?

Sömnlöshet. Finns det något värre?