Ett 7-årigt marathon

Det är det jag är mitt i. Det kräver faktiskt en hel del att palla med det här, inser jag nu, så här 6,5 månader in i loppet (dvs typ 3 km av 4,2 mil). Kanske man skulle ha tänkt på lite tidigare. Mina knep för att orka är:

• Komma i säng/somna (!) kl. 22 (vilket jag gör i 9 fall av 10)

• Ingen som helst alkohol (det är liksom inte värt det. Om det inte rör sig om Champagne och Amarone eller annat MYCKET bra rödvin – som när man har 5-årig bröllopsdag, till exempel)

• Daglig fysisk aktivitet i en timme eller två (det rör sig om promenader eller lufsjogg, mellan 8 och 10 km). Det är nog träningen jag saknar mest. Löpningen får funka så länge som substitut, och tills mina armar är hela igen (har tennisarmar se’n två år tillbaka.)

Om jag håller mig till dessa regler blir jag förvisso europas tristaste medmänniska, men en mindre dålig mor. Och det är ju det jag ffa är nuförtiden. Klart att man ibland måste steppa utanför ramen, men då blir det konsekvenser på nå’t sätt, framförallt om sömnen blir lidande. Lika bra att inse – jag är en bebis jag med (som surar ur utan rutiner).

Image

Bebis-moi 1973. Eller är det Lorentz? Tur för mig att jag har en mini-me, som den pojkmor jag ju är.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s