200% 6 månader senare

Och ja – I’m still running. Eller slow-jogging. Varje dag. Jag har ju varit med förr, så jag vet – typ – hur jag brukar funka. Man behöver få co-coona med sin(a) bebis(ar), och man behöver i lugn och ro sakteliga få bygga upp en LÄNGTAN efter att passa i sina slitna gamla jeans. Denna gången tog det lite längre tid, inte så konstigt, kanske, eftersom antalet bebisar var hela 200% av tidigare gånger. Allt har liksom tagit dubbelt så lång tid. Kanske har tiden ökat exponentiellt för varje barn; efter Lorentz var jag lite hysterisk och efter ungefär två veckor, köpte jag en 10-kilos viktväst och drog ut med bebisen och körde långpromenader, t ex. Jag har lärt mig att det inte är någon panik; det man hamstrat i form av klyftpotatis och béarnaise under grossessen, rinner rakt ut med amningen. Men det är inte så mycket det där extra lasset man har lagt på sig, utan det att man vill bli STARK igen. Stark och liksom fast. Så nu ska jag se till att bli det. Jag har ingen panik, men siktar på att kunna vara tillbaks i stark form typ till sommaren. Jag läser på i olika tidningar, bloggar, skaffar mig en massa appar i telefonen. Bunkrar igen, helt enkelt.

Det känns väldigt skönt.

Tvillingarna är svingulliga, tjocka som smockar, och i övermorgon är dom redan ett halvår! Jävlar, vad time flies…! Malcolm är en liten stjärna, med ett hjärta av – minst – guld! ’Hej, Lolle’, säger han på morgonen när Lorentz vaknar,’har du sovit gott?’ Gullunge. Lorentz genomgår en lite svårmodig period i livet, mycket drama, ’jag vill inte ha mina småbrorsor längre, jag vill slänga dom i soptunnan!’, och en hel del dödsångest. ’Mamma, jag vill inte att du ska dö, du kan väl fortsätta att bara vara kvar?’ Och så försöker jag att hantera det hela med en klackspark (herregud, han har förlorat sin morfar, sin farmor, och dessutom morfars hund, inom loppet av några månader, men så vet jag ju att man kan inte lova saker och ting om vad som komma skall, för vad vet man om vilka turer livet ska ta…?) ’Alla människor och djur dör någon gång, precis alla. Men det dröjer låång tid, först ska man leva ett långt och härligt liv.’ (Hoppas jag. Lägger jag till här och nu. )

Image

Morfar  – Hans Lorentz Sr.

Image

Farmor – Elisabet ’Buttan’

Image

Sista bilden på Nisse Renck

Jag kommer ihåg själv att jag tänkte mycket på döden som liten, men har för mig att det kom lite senare, den där dödsångesten, typ runt 9 år. Kanske går det i vågor, det är trots allt ett av livets stora mysterier. Så himla svårt att begripa att någon som nyss levt, plötsligt inte finns längre. Ungefär lika vårt att hantera som universums oändlighet.

Axel har fått – av olika skäl – smaka på livets lite beskare sidor på sista tiden, blev bland annat rånad på sin kära iPhone förra helgen. Norma blir bara längre och längre, och snart är det nog Norma som ringer sin farsa och frågar om han vill ha sällskap från T-banan istället för tvärtom. Snart fyller hon 12. Nyss var hon en liten göttis på 3 år.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Notering | Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s