Bortsett från en rad små händelser, är livet ganska händelsefattigt, på nå’t sätt. Det är ju inte helt sant, det vet jag ju, men känslan är så. Sitckan (den ene katten) välte just en halv meter hög glasvas full av Ranunkel  (så att 5 liter vatten rann ut över halva matsalsgolvet), samtidigt som jag grötmatade norra jordklotets troligtvis mest tålmodiga bebisar, i morse på väg till MVC i ösregnet, lyckades jag för första gången på 4 år, en månad, 1 vecka och en dag, få på dubbelvagnsregnsskyddet av märket Tulsa på första försöket (!), och – ja, det är så’na små, små händelser som jag kan rapportera om. Lorentz är i en fas som kräver hög maintenance, om jag säger så (ska sita i mitt knä t.o.m. när jag kissar; hålla handen i sömnen – vilket blir lite besvärligt när man sover på mage, liksom felvänd), och vrålar (!) (kanske en framtid som growlare, vad vet jag?) orimligt högt ett tjugotal gånger om dagen när han tycker att han blir orättfärdigt behandlad. Då börjar Malcolm också skrika, och till slut gör jag det med. Då börjar Rufus och Silas gråta, och själv förlorar jag vett och sans. Känner mig inte som den mest pedagogiska av morsor, och borde säkert gå nå’n kurs. Eller skicka Lorentz till BUP. Jag vet inte. Väldigt jobbigt just nu. Men who can blame him – fyra år och tre småbrorsor. Jag fattar ju varför han är lite besvärlig, men vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Försöker in i det längsta att keep my cool, svara lugnt, vänligt och så, men han exploderar vid de mest obegripliga tillfällen. Och det är jävligt svårt att bibehålla lugnet, och tala med den där vänliga mammarösten alla gånger.

Vet inte om detta självporträtt kan avslöja lite av problematiken med min älskade förstföding. Kanske får hitta en Freudanalytiker och fråga. 

Vi har börjar på jumpa, på Hammarbygymnasterna, Lorentz och jag. Tänkte att det kunde vara bra för oss, att hänga lite på tu man hand (ihop med tjugo andra barn och fyrtio föräldrar, typ), så det är kul. Måndagar klockan 17. Bildbevis ska jag försöka få till nästa gång. Loppan tyckte det var skitkul. Malcolm är lugn och cool (förutom när äganderättsdispyter om olika leksaker uppstår med Lorentz, då blir det fruktansvärt dålig stämning, men det går över hyfsat snabbt, och så återgår han till sitt lugn), tvillingarna är hur softa som helst, och vansinnigt gulliga, faktiskt. Tjocka och göttiga, och liksom attackerar skeden med gröt så att gröten hamnar i ögonfransarna, eller så. Har börjat se problematiken med liggskallar (tillplattade bakhuvuden) som nödvändigt tecken på att tvillingar behöver andra än varandra. Har pratat med två andra tvillingmammor, och hört berättas om en tredje, som haft samma grej. Man tänker väl ’de har varandra, de ligger/sitter där så fint och snällt’, det blir nog lätt så. Jag menar – om man ska ta den ene i bärsele – vilken ska man ta? (Inte helt lätt att byta bebis i Babybjörnen på t ex Ica) Eller om man vill bära en (två är svårt, 9 kilo stycket), vilken ska man ta? Så då blir det sitta eller ligga. Men nu vidtar jag krafttag, de ligger på mage i vagnen på väg till dagis om morgnarna och tittar på utsikten (ser väldigt kul ut med två små gulliga huvuden som sticker upp), och så sitter dom i sina bumbostolar en halvtimme några gånger om dagen. Och Rufus ligger fastkilad i sin jobbiga kudde på natten (ett tag i alla fall, tills han kravlar ur)

Silas och Rufus working out

Och på det: käk i bumbostolarna.