Olika barn, olika faser. 

Lorentz är i en lite hm… vrång fas. Svinförbannad mest hela tiden, ’Dumma pruttfismamma!’ får man höra minst ett dussin gånger per dag (och betänk då att han är på dagis mellan 9–16. Kanske är det just därför han är lack, vad vet jag…), Malcolm är hyfsat harmonisk, men ibland kommer det ett vulkangapskrik som kan skära genom diamanter, jag lovar. Lorentz retar honom och är den värsta besserwissern jag någonsin bevittnat, och säger ’Nej, Malcolm, det är inte Venom!’ om någon fantasi som Malcolm tänker högt, och då blir det sjukt dålig stämning, Malcolm rusar iväg som den värsta sortens drama queen, och är inte kontaktbar. Och så håller dom på.

Svårt då att vara vuxen själv, när det enda man önskar i sitt liv är lugn och ro, leende, nej, skrattande barn, och gärna tysssssstnad. Till detta Silas och Rufus som emellanåt (men faktiskt inte så ofta) påminner oss om att dom också har behov, och gastar från sin vagga, eller babysitter. Axel och Norma, som nu äntligen kommit hem till oss igen efter jättemånga veckor hos sin mamma, gör inte mycket (o)väsen av sig, tvärtom. Norma mår dåligt av olyckliga barn (hon med), så hon gör vad hon kan för att komma till undsättning och få upp mungiporna på surputtar. Axel, som den 13-åring han är, glider mest – högst sävligt – runt med sina hörlurar på huvudet, byxgrenen vid knäna, och med en blick som säger: sköt dig själv, så gör jag det med. Typ (fast vill någon lillebrorsa lattja så ställer han upp på direkten).

Så ungefär har vi det. Detta till trots kände jag mig idag så oerhört nöjd med mitt liv.

❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤