Det är tur att vi har Norma. Vi är ju i ett ganska stort underläge bland sex killar (och två hankatter), vi brudar. Norma har ett hjärta av guld, och springer som Maria Akraka, en liten jäkel på att pyssla, Templerun, och gulla med småsyskon. Hon är det säkra kortet till att rädda en arg Lorentz eller ledsen Malcolm, och hon börjar till och med kunna hantera skrikiga små bebisar (vilket kan driva vem som helst till vansinne).

När jag träffade Jesper hade Norma precis fyllt tre år. Vansinnigt söt, en riktig liten göttis, check it:

Lill-Norma, a.k.a. Omli (som hennes äldre bror döpte henne till vid 1,5 års ålder)

Hon är nu elva år, och inte vet jag, men snart kommer väl hon – precis som Axel – ränna ute på kvällarna, och tycka att man är ’pinsam’ mest hela tiden. Som hon är nu, skulle jag helst vilja konservera henne – bara ett litet tag till. Hon intervjuade Lorentz häromda’n (tror hon gjorde ett försök med Malcolm också, men kan hända att hans lingvistiska kunskaper än så länge är aningens begränsade):

(intressant hur Lorentz döpt om sina fem syskon till Orvar, Norma, Kita, Apa och Pistol…?)

Norma är en spitting image av sin mor. Jag kan bli oerhört avundsjuk på mamma Jenny som har en egen mini-Me, och på Jesper för att han har fem(!), men får i alla fall norpa lite.

Norpan på shoppingrunda med sin far

I morse kutade Malcolm runt i källaren, och det är svårt att beskriva i ord hur gullig hans hesa röst är när han kommer rultandes med Wiis DJ Hero-plattan, och viskar – liksom högt (han har en speciell, lite hes röst): ’Det här är jätteroligt!’, och börjar spinna på scratch-skivan.

Dj Mac