får man alltid höra sanningen.

Lorentz, vid frukostbordet i morse sittandes i mitt knä (därav mitt ansikte i närbild, stackarn):

’Mamma, du ser ut som en gammal gubbe!’ Jag: ’Nää…’ ’Jo, en så’n där gammal och skrynklig, liksom.’

Malcolm ekade: ’Sklynklig!’

Oh, dear.

Jag?