Bland det gulligaste – och mest förgängliga – som finns, är barnens prat. Från vaddå – typ 1,5 års ålder till 2,5 har det (i vårat fall) nått gullighetskulmen. Lorentz t ex envisades länge med att katten hette ’Gang’ (han jobbade med att lyssna hur ordet i fråga lät ’mjaou’ blev ’ganng’; egentligen ganska logiskt, tyckte jag då). Hästen hette ’lackalanng’ (galopp, gallopp, gallopp). Snigeln hette ’Akii’ (’Lilla snigel, akta dig…’) Hans smeknamn, ’Lolle’, är ett eget försök i ettårsåldern att få ihop de många bokstäverna i sitt namn.

Nu fyller han 4 i augusti, och är hyfsat vältalig. Och han är ju fortfarande rätt liten, men det blir ju ändå så att han är så stor jämfört med de 3 som är yngre. Fortfarande kommer det gulliga yttranden, som ’putteliten’, och vad det kan vara. (Du ser – jag har redan glömt! Trots att jag bombarderades med MASSOR av inspiration just i morse – för mindre än en timme se’n. Kan ha att göra med lite sömnbrist.)

På själva 3-årsda’n, 2011

Malcolm är ju på själva peeken. Han sitter i vår säng på morgonen och pekar glatt på ’Pappas brösttårta!’, ’Vill åskå ha felukost!’ Det blir lätt oerhört fånigt att fösöka återge gullighet i skrift. Det tillkommer Malcolms lite hesa, långsamma stämma, och Lorentz mer gälla. Omöjligt att här återge (och tar man fram telefonen och försöker spela in, så kommer dom likt getingar till saftglaset och utropar ’Tocca Bocca!’).

Dom där två, asså…

Att försöka återge barns röstgullighet i skriven form är som att tro att man varit i alperna om man sett dom på vykort. Lika osant. Lika illa som att prata bebisspråk (till både barn och vuxna – aldrig okej! Vill strypa grannen när han pratar med sina [rätt stora] barn som om vore de bebisar). Jag vet. Men min (svaga) ursäkt är att jag (i flera ÅR) befunnit mig i en amningsdimma, och jag vill inte glömma allt, så jag betraktar det här som en dokumentation.

(Och nu är den här, våran ride. Som vi har väntat och längtat!)

Åtta sardiner i en lackad ask