Vi inser att det ju är skönare att hänga hemma. Då gäller det att hitta olika aktiviteter för att underhålla barn, studsmatta, gunga, och t ex måla nå’t. Varför inte graffa på en bänk? Bra idé. Vi åkte och köpte färger. Dom kom i en låda – perfekt som stol, tyckte Lorentz, som satte sig ner för att vila benen efter en stunds sprayande.

Stol (?)

Det hördes ett pysande ljud, och se’n ’Aaaaaaaaaaj!’, följt av storgråt. Den lille stackaren hade satt sig, och följdaktligen sprutade det färg på Lolles ’private parts’. Det var ju svårt att låta bli att fnissa lite, men det la man genast av med när man såg dom stora tårarma trilla nerför kinderna, och Lorentz förmaning: ’Det är inte roligt!’ Lille gubben. Med tanke på hans framtid, lägger jag inte upp någon dokumentation på denna färgglada lilla rumpa i regnbågens alla färger, du får bara tro mig när jag säger: den var gul och blå (och lila, och röd, och vit, och svart).

Hur göra nu? Det sved, och ÄNNU mer skulle det svida med lacknafta eller motsvarande. Fast nu kliade det istället. Vi tog lite målartvätt ändå, och sedan blev det bad, och ’Nu känns det inte så inte skönt, mamma’. Jag drog en lättnadens suck. 

Mackish klarade sig intakt. Bänken blev – om inte snygg, så i alla fall unik.