Inte min bästa idé

Som pricken över I igår, på kanske årets mest ansträngande dag, ’försvann’ mitt inlägg om dagen, inte bara en, men TVÅ gånger. Helt utmattad la jag mig i vredesmod, och somnade arg och dessutom lite osams med Jesper. 

Min lite sämre idé bestod i att hörsamma Lorentz’ – sedan oktober månad – önskan att dra till Skansen. Det var klämdag (efter någon obegriplig helgdag, kristi himmelfärd [?], eller så, som ingen vet varför man firar), och Jesper var tackolov ledig (och Babban också).

Idén hade varit lite mindre osmart om jag insett att det varit bäst om JAG stannat hemma med min mejerilevererande cistern till barm, och skött bebisar, och Jesper dragit till Skansen med Lorentz, Malcolm och sin bror med familj. Men nej, jag skulle tydligen följa med. Ibland är jag en korkat optimistisk och oigenomtänkt människa.

För det första: hela Stockholm, eventuellt stora delar av övriga landet (framförallt Småland), samt delar av Finland och Asien hade valt att åka Djurgårdsfärja från Slussen, och vid Grönan hoppade en del av detta härliga öldoftande gäng av, men merparten valde att – precis som vi – ha Skansen som mål på sin klämdagsutflykt. Köerna var milslånga, både till färjan och till själva Skansen. Där började en viss irritation göra sig hörd hos till exempel Jesper. Vi tajmade in matning, pumpning av bebisar väl innan vi stack, men visste att vi levde under tidspress. Jag hörde hela tiden den tickande bomben (ljudet av exploderande bröst) i mitt huvud, vi hade typ fyra timmar på oss innan bröst skulle implo-/explodera, och bebisar skulle behöva käka.

Jag hade med mig en handpump i skötväskan, och Babysemp-paket ifall det skulle bli kris. (Hade inte en tanke på att det skulle vara så föribannat mycket folk överallt, och det där med att slinka in en halvtimme och sätta sig och pumpa på en toalett var en väldigt utopisk tanke.) Om jag säger så här: vid entrén till Skansen var jag lätt kissnödig, och fem timmar senare hade jag ännu inte funnit tillfälle att gå på toaletten. (Lunch – en korv – åt jag vid 16.30 vid utgången.) Det var kö, kö, kö, och dessutom klarar man inte som ensam förälder att ha koll på en treåring och en tvååring som är SÅ på hugget som dessa två stimulitörstiga små gossar, så att lämna Jesper för att köa i en halvtimme och sedan pumpa i ytterligare en halv, var det inte tal om. Och jo, visst, amma kan man ju. Om man har en c:a en kubikmeter stor amningskudde med sig, och nej, det hade vi inte.

Dessutom har tvillingarna nu blivit så bortskämda med den kraftfulla och volumösa stråle som kommer från flaskan att de gladeligen dissar mig (kanske särskilt i och med det amningsuppehåll jag gjorde då jag var lite sliten i brösten som jag skrivit om tidigare).

Men jag gjorde ett försök när paniken undanträngt alla rationella och logiska tankar (typ man sätter sig inte vid Skansens entré och öppnar skjortan för att med hjälp av babyliftarna till vagnen bygga en provisorisk amningskudde och amma två gallskrikande små tvillingar, och blottar hela mejeriskafferiet för stora delar av jordens befolkning). Jesper sprang till ett café för att värma Babysempen, samtidigt som Malcolm och Lorentz sprang åt varsitt håll (Lorentz till guldfiskdammen, och Malcolm för att fylla nävarna med grus och kasta på andra barn), Jesper kom tillbaka, och då var mjölken istället för varm. Då fick vi kyla av flarrorna i guldfiskdammen och samtidigt övertyga Lorentz om att vi INTE skulle bada just där och just då, och när flaskorna nått en lagom temperatur, hade tvillingarna somnat av ren utmattning.

Image

Nä, men om man skulle ta och…

Image

Living on the edge, pt 1

Utöver denna pers så hade Lorentz fyllt sina fickor (hans sakletarfas, som han genomgår just nu) med ett tjogtal ’saker som han hittat på marken’ inne i Akvariebutiken. Jesper fick gå tillbaka med honom, och Lorentz lämnade besviket tillbaks ett par clownfiskar, spindlar, fladdermöss, råttor, krokodiler, och dinosaurier – sjukt besviken på att han inte fick behålla åtminstone EN.

Image

Living on the edge , pt 2

Image

The real thing

Image

Kön till ponnyridningen var löjligt lång, så…

Image

Lemurerna och filurerna

Det var en föga njutningsfull dag. Och frågan är om det var så jävla kul för grabbarna, i och med de utmattade föräldrarna som sa ’Nej!’ till det mesta (kändes det som i alla fall), eller jo, dom hade nog lite kul. Sist jag var där med Lorentz och Malcolm var väl efter sommaren nå’n gång. En vanlig dag, när folk höll sig hemma, och det var lugnt och skönt, djuren höll sig framme (vi såg varg, björn, järv, lodjur). Igår såg vi skymten av ett par björnrumpor en så där femtio meter bort, och knappt ett djur inom synhåll (jo, ett par vildsvin och några skitgulliga getkid). Och så finnar och Linköpingsbor med intressanta tatueringar. Men det är ju inte dom man går dit för att spana in. 

Home sweet home har ALDRIG varit så sant som igår när vi kom hem vid 17-tiden. 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s