Igår när Loppan och Mackish kom hem från dagmamman, gjorde jag en vidrig upptäckt. Jag är lite som en chimpansmorsa: granskar näsor och hår, för att rensa bort ovidkommenheter (kan man säga så…?) du vet – skit, smuts, och så’nt. Som tur är, är jag väl lite hawk eye, för denne lille lymmel (utgår från att den var en han, men vi kan kalla den hen, om du vill) satt fastbiten bakom Lolles öra:

Vidrig liten sak

Ser ju ut som lite skit, bara, men det var det inte.

När Lorentz blev besatt av Appleprodukter, blev han plötsligt väldigt inne på att ’döda skurkar’ och så. Jag talade då om för honom, att man inte ska säga så. Man ska inte döda någon! Med två undantag: fästingar och myggor. Mitt motiv till detta är, att dessa varelser ju faktiskt äter på en på ett väldigt fräckt sätt. Lorentz brast därför ut – vid fästingfyndet: ’Mamma, ska du döda den?’ (Jag sa inte, men tänkte: You TOKbet, son!) Jesper – som var på väg till Apoteket – köpte en fästingplockare (man ville ju inte att ett ben eller två, eller ännu värre  — huvudet — skulle bli kvar!) I väntan på hans återkomst, kliade det liksom på hela kroppen, den där äckliga saken satt och ÅT på MITT BARN! AS!! På kvällen blev det massTBEvaccination i trädgården, Jepser hade skrivit ut detta tidigare, och fästingen påminde oss om att det var lika bra att spruta alla över ett års ålder. Om det är rådjurens fel eller inte, låter jag bero. Vi har väldigt mycket rådjur hos oss, minst fem om dagen, vilket inte är något problem för oss, eftersom vår trädgård ändå är väldigt långt från en Versaillespark. Men grannarna har startat ett upprop att de vill anlita en jägare och skjuta av några. Och för barnens skull, så okej. De är ju – tror jag – de främsta värddjuren för fästingar. Men gulliga är dom.

Skulle vara en KASS jägare om det var mitt yrke

Börjar känna mig less på denna 3:e-månaden-mage, så i morse tog jag mig i kragen, och gjorde i alla fall NÅ’T (den si-så-där-iga sömnen är devastating för motionsmotivationen, men inatt fick jag sova 7 timmar) Jag tog på mig den 9-kilos viktväst som jag köpte efter min första graviditet, och hade för avsikt att rusa i minst en timme (väl intajmat efter matning, blöjbyten och pumpning – du kan inte ANA vilket jävla pusslande det är, man fastnar i tvättsortering, eller nå’t annat hushållsbestyr), men efter 20 ggr upp och ner i denna

(Enskedes egna Hollywoodstairs… på 40 steg. Notera slashasen som sitter och spelar Angry Birds och RÖKER)

I och med västens självmordsbombarlook, tror jag hon blev vettskrämd, för hon dunstade på direkten. Hur sannolikt det nu är att en mamma med tvillingvagn spränger sig själv i luften…

var jag HELT slut. Jag tog ett varv runt kvarteret med vagnen, för att ladda batterierna. Men jag var fortfarande helt slut. Det blev 5 gånger till, sen gav jag upp (vilket inte tillhör vanligheterna, är OSUNT envis). Gick hem (25 meter), och tog en proteindrink. Man får väl skynda långsamt. Har trots allt inte tränat sedan december. Gjorde lite halvhjärtade squats och några 30 sekunder x ’plankan’ (för min slappa mages skull), men se’n pallade jag inte mer.

Något som är vansinnigt trist att ta del av i t ex sociala medier är folks träningsprestationer, så jag stänger härmed denna dörr, och kommer inte dela med mig mer av det. Men visst var jag duktig?! ^_^