…det är frågan. Jag tycker ju att det är bra – på alla sätt – att amma, om man kan. Jag har turen att ha förunnats med fabulösa koegenskaper, med den ganska ENORMA mjölkproduktion som jag har. Men nu har det drabbat mig, som jag hört att många ammande mammor drabbas av, och det är ord som jag med avsmak yttrar, så därför tar vi det latinska uttrycket: Candida (a.k.a. svamp.) Bebisarna drabbas ofta av detta i mun och svalg under amningsperioden (mjölk är basiskt, och då trivs svampbakterierna bättre), det blir som en vit beläggning på tungan. Torsk – inte på Talinn, men på tungan, kallas detta hos bebisen. När jag googlar, får jag fram att sannolikheten att drabbas ökar om mamman ätit antibiotika under graviditeten.Jag var konstant drabbad av infektion under höst och vinter, så två Kåvepeninkurer hann jag med. Kan därför hända att detta orsakat eländet. Att amma går inte som det är nu. Har försökt att amma minst ett par ggr/dygn, utöver själva pumpandet, men senaste gången var i lördags, och det gjorde så ont att jag nästan föll i tårar. 

Så ringer man till BVC; där råds man att amma om man kan, men inte kliva över lik för att så göra. Eller så här: de stöttar en i vilket beslut man än tar. Och det är ju skönt. Och lite irriterande på nå’t sätt (Tyck nå’t, då!) Tvillingklubbens ordförande, Margareta Ölwe, uppmanar mig att inte ge upp, badda med citronsaft, smeta in med Lanolin…

Rufus och Silas behandlas – högst motvilligt – fyra gånger/dygn med Mycostatin oralt. De blir svinförbannade när man sprutar in detta mintsmakande medel i deras små munnar. I början av den misstänkta diagnosen doppade vi tops i koncentrerad lingonsaft (det eller vichyvatten ska visst vara effektivt) och petade in i deras små munnar, men efter en dryg vecka utan resultat, gav vi (jag) upp den grejen.

En helt annan typ av torsk (men i samma kvantitet som att det känns som om vi drabbats av)

En annan evil svamp

Problemet är ju moment-22-situationen man är i: man kan ju inte skicka brösten på semester; de MÅSTE ju hållas i arbete! Var 3:e timme, 24-7, så av den anledningen känns det lite osannolikt att jag ska kunna hela mig, och bli bra. Har nu bett Jesper skriva ut Miconazol, som jag blev rådd av Amningscentrum att få tag i; en salva. Vi får se – jag ger det åtminstone en vecka till, men blir det inte bättre, så får jag skita i det här. (För att ge en lite målande beskrivning: – känslig läsare varnas – Det är som en spricka längs liksom roten av bröstvårtan, och när den här elektriska pumpen drar i eländet, så förstår du att det inte är så skönt…) Är ju född lite envis, på gott och ont, så jag ger mig inte riktigt ännu.